Det förindustriella skedet

En utredning gjord av Hälsinglands Museum 1967 på uppdrag antagligen av Hudiksvall Kommun. Tack Jan Haglund för att du donerade ditt exemplar till vårt projekt så vi fick tillgång till detta välgjorda dokument. Vi hoppas att efter hand få fram fotografier av högre kvalité.
Vi delat upp utredningen på tre sidor: Här "Samhället Näsviken" samt "Det förindustriella skeendet" och "Industrialiseringen".

Det förindustriella skedet.

NÄSVIKENOMRÅDETS FÖRHISTORIA

Bygderna öster om de stora Dellensjöarna och framför allt området kring de nuvarande Forsavattnen tillhörde åtminstone under senare delen av järnåldern de tätast befolkade områdena i Norrland. Den nuvarande Forsa socken hörde, tillsammans med övriga kustsocknar i nuvarande Hudiksvallsområdet, till folklandet Sunded vars administrativa och kultiska centralpunkt av allt att döma varit Kungsgården i Hög där vi än i dag kan se tre storhögar. En annan bebyggelsekoncentration lag i Söderhamnsområdet och en tredje vid Storsjöbygden i norra Hälsingland.

Det nuvarande Nasvikenområdet låg i utkanterna av Sunded. Fornlämningstätheten är betydligt lägre här än i kustsocknarna. Av lämningarnas belägenhet kan man se att bebyggelsekoncentrationen legat i anslutning till vattendragen Rolfstaån (nr 61. 351, 62, 33, 357 m fl), på höjder som överblickat vattendragen och den odlade bygden nordost Funsta- sjön (38, 40 m fl) samt på lägen i bygden som alltjämt utgör bondebygd och odlad mark (39, 47, 57, 58, 54, 46, 205, 206 m fl). Lämningar av förhistorisk art utgörs till största delen av högar eller stensättningar, ensamma eller tillsammans i mindre grupper. Större gravfält finns endast vid Rolfsta samt på Rävberget öster om Näsviken.

Av lämningarna att döma är Näsvikenområdet en bygd som på allvar koloniserades först under järnåldern. Detta är förstås en sanning med modifikation eftersom lämningar från äldre skeden inte så lätt går att spåra. En jagande och fiskande befolkning har naturligtvis funnits i området sedan tusentals år tillbaka i tiden. Regelrätta stenalders boplatser har dock inte lokaliserats men däremot har lösfynd gjorts som kan härröras till denna tid.

Redan under järnåldern kan man anta att en betydelsefull kommunikationsled fört över Forsavattnen, via Dellensjöarna och västerut, kan hända både till lands och till sjöss. Förbindelserna har sannolikt gått i båda riktningarna öst-väst, väst- öst. Norges inflytande i våra kustbygdens kolonisering är en fråga som f n sysselsätter forskarna. Tidigare har alltid antagits att kustbygderna i södra Norrland koloniserats från sveaväldet i Mellansverige men att ett icke föraktligt inflytande har skett från främst Tröndelagen, ett inflytande som kan spåras i våra fornsaksformer från Järnåldern.

I västra Forsa, inte långt från Näsviken, ligger 2 av landskapets mäktigaste fornlämningar, fornborgarna Borgarberg och Röverklitten, den förstnämnda vid Sördellen och den andra i skogsterräng vid Norrdellen. Den första ger onekligen ett intryck av att ha fungerat som befäst vaktpost vid vattenleden Dellen-Forsavattnen medan den andra ger intryck av att vara en tillflyktsborg för lokalbefolkningen vid tider av oro och härjningar. Placeringen av dessa borgar på kort inbördes avstånd från varandra, tyder på en viss betydelse av området. Tills vidare kan man inte ge någon rimligare förklaring än den kommunikationsmässiga: landet var en genomfartsled och denna krävde speciella föranstaltningar i försvarshänseende.

NÄSVIKENOMRÅDETS FORNLÄMNINGAR

De fasta förhistoriska fornlämningarna i Näsvikenområdet är många. Därför kan man påstå att det förekommit en fast bosättning i området närmast Böleströmmen åtminstone under Järnåldern. Det äldsta tecknet på att människor vistats i området är dock fyndet av två skafthålsyxor av grönsten. Den ena är en sk båtyxa som hittats på bruksområdet. Den yxtypen förekom under yngre stenålder och därför skall man räkna med att yxan är bortåt 4 000 år gammal. Hur yxan hamnat vid Böleströmmen är en gåta. Man vet inte heller vad båtyxorna användes till. En del vill hävda att det var stridsyxor, andra att de använts i ceremoniella sammanhang. Som verktyg eller jaktredskap verkar de helt odugliga.

Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister innehåller många olika typer av objekt. De förhistoriska lämningarna består huvudsakligen av olika typer av gravar och gravanläggningar, endera högar eller stensättningar. Gravläggningsseden under järnåldern i den odlade bygden placerade gravarna i anslutning till gården. Eftersom större gravfält stor utsträckning saknas i detta område kan man anta att det oftast var fråga om enstaka gårdar eller gårdar med kort livslängd. De flesta kända gravarna ligger i anslutning till kända gårdslägen. De gravar som inte ligger intill äldre byar kan antyda att det funnits bebyggelse som numera har försvunnit

(De kända fornämnarna vid Hamre var inte så många på Mickelssons tid. Förutom fem hägar på byns mark finns ytterligare ett flertal i angränsande område.)

En uppgift om myrmalmstäkt i området på Hamreberget kan tyda på ett äldre skede i Näsvikenområdets industrihistoria.

Som lagskyddade fornlämningar räknas också ett antal sentida bebyggelselämningar som ofta är rester efter industriella verksamheter såsom grundstenarna till Hillens kvarn och Hamre vattensåg.

Två milstolpar (Raä 15 och 16) samt två väghållningsstenar (Raa 350 och 385) utgör viktiga inslag i det äldre kommunikationsnätet.

En intressant fornlämningsgrupp i området är fyra traditionsplatser som berättar om trefaldig- hetskällor på två ställen (Raa 15 och 243) samt två platser för vårdkasar. (Rad 242 och 246) Vårdkasar var eldar som tändes då fara hotade och som även ingott ett ett äldre försvarssystem. Det finns en osäker tradition om att det funnits en vårdkase på Blomberget. Troligare är att kasen stått på Hamreberget, vilket Broman uppger men den exakta platsen är inte känd.

Silverkällan

Målarmästare Hjalmar Rundgren, Hamre, berättar om Silverkällan i Tussmora, som han tror vara den gamla trefaldighetskällan, innan Knallkällan togs i bruk. Silverkällans vatten är ovanligt rent och klart. Därav källans vackra och klingande namn. Soldat Krut hade en gång i tiden en gård invid denna källa. Gården brann senare ned.

Vid tiden för pilgrimernas vandring uppför Svågadalen förbi Pilgrimstad mot Norge, stannade pilgrimerna vid Silverkällan och drack, berättar Rundgren. Han har även hört talas om en trefaldighetskälla eller offerkälla vid Vallavallen och från den källan rinner en bäck ut. Den ligger strax nedanför vallen och rinner liksom Silverkällan mot norr. På Vallavallskällans botten har Rundgren funnit ett gammalt mynt från Karl XV:s tid. Detta fynd tar han som bevis för att folk där offrat mynt för något ändamål.

Sålde karameller vid trefaldighetskällan

I Hamre ligger också en trefaldighetskälla, eller möjligen två. Om den sk Knallkällan, som ligger på Helge Danielssons marker, kunde den bortgångne Otto Englund berätta.

-"Jag var själv för ung för att vara med på de tillställningar, som följde efter besöket vid källan. Men jag minns att det kom ungdomar från Hamre, Hillen och Dalen, ja från hela övre delen av Forssa för att dricka vattnet i den s. k. trefaldighetskällan. Det liksom hörde till för ungdomen att först träffas vid denna källa, innan de denna kväll gav sig ut på dans eller vad de nu hade för sig."

Otto Englund, som föddes i den största kasernen i Hillen, passade på att göra affärer vid dessa folksamlingar på trefaldighetsafton. Som liten pojke sålde han karameller, som "Kronmor" kokade. Han gjorde karamellstrutar, som han sålde för 5 och 10 öre stycket

"Kronmor" bodde i Sågbäcken. Hennes make smidde järnpipor, som pryddes med svarta ringar på pipspetsarna och inlagda stjärnor på piplocken. "Kronmors" karameller hade en strykande åtgång. En sådan festlig och högtidlig kväll ville pojkarna gärna bjuda flickorna på något gott.

Det var en kraftig källa, som inte sinade, berättade Englund. Han mindes även, att det runt källan pyntades med både löv och blommor på trefaldighetsaftonen.

I Näsviken finns två trefaldighetskällor vilka är registrerade som fornlämningar. Vidstående text har hämtats ur Hälsingerunor 1975 och är författad av Hilding Lindh efter uppgifter av Otto Englund.

DEN AGRARA BYGDEN

De gamla jordbruksbygderna i Forsa socken ligger huvudsakligen kring Södra Dellens utlopp i Kyrksjön och framför allt på stränderna kring Långsjön och Storsjöns västra sida. I detta område har såväll den förhistoriska som den historiska bygden sin största utbredning.

Vid slutet av 1600-talet fanns det i Forsa socken 144 gårdar, belägna i 57 byar. Dessa byar låg huvudsakligen i anslutning till de odlingsbara jordarna kring Dellens utlopp, en utbredning som i stort följer den förhistoriska bygden såsom vi känner den genom de registrerade fornlämningarna. Det finns alltså goda förutsättningar i Forsa att spåra bebyggelsens äldsta lokalisering och framväxt.

Bebyggelsestrukturen i Forsa skiljer sig en del från andra hälsingebygder. Enligt jordeboken från år 1542 hade Forsa 73 "byar” av vilka 44 byar hade en eller två gårdar. Samma förhållande rådde ännu vid storskiftet åren 1788-91, då gårdsbebyggelsen även finns markerad på kartor. Detta förhållande, tillsammans med att gårdarna ligger i den fornlämningsrika bygden, antyder att landskapets äldsta bebyggelse bestått av ensamgårdar eller dubbelgårdar.

De äldsta uppgifterna om Nasvikenområdets byar står att läsa i 1542 års jordebok. Jordeboken är en sorts skattelängd som redovisar de skattskyldiga och kan därför inte användas för en total befolkningsredovisning. Vad man möjligen kan läsa ut av den första Jordeboken är hur många gårdar det fanns i varje by. Det intressanta därvid är att gårdarnas antal i stor utsträckning överensstämmer med redovisningen av antalet på storskifteskartan ca 250 år senare. Att dessa bebyggelselägen än i dag är bebyggda ger en historisk dimensionåt agrarsamhället som inte är så vanlig i andra samhällstyper.

Enligt 1542 års jordebok fanns det det studerade området 13 skattebetalande bosatta i byarna Övernäs (1), Hamre (5). Byberg (?), Veda (4), Böle (2) och Hillen (1). Ca 250 år senare var förhållandet i stort sett oförändrat. Åtminstone vad gäller gårdsantalet. Vad kartorna däremot ger besked om är hur jordbruksmarken användes. Det mest iögonfallande är då de stora svaljordsarealerna, medan den egentliga åkern är ganska begränsad och ligger i direkt anslutning till gårdarna. Man märker en avsevärd skillnad mellan de äldsta byarna (Hamre ?) med mycket stora åkerytor och den förhållandevis yngre byn Böle som domineras av ängsmark och nyodlingar.

(Vid storskifter i Forsa åren 1788 - 91 ritades ett stort antal kartor över de olika byarna. Denna karta, som har sammanställts av kartor från Böle, Hamre och Hillen, ger en uppfattning om hur marken användes. Gårdarna är utritade med symboler i form av ett litet hus, men i verkligheten bestod de av ett stort antal byggnader. I Böleån fanns vid den här tiden inte så många vattendrivna verk. Under 1800-talets första hälft kom dock antalet att kraftigt utökas. Kartorna förvaras i Lantmäteriets arkiv i Gävle. )

Hamre by vid sekelskiftet.Gården till höger i fonden är den mycket välbevarande Erik-Ols.Hamre 29:1. Lägg märke till den täta bebyggelsekoncentrationen vid Nedre Hamre.

FISKEN

Hur länge Böleströmmens vatten varit i forsabönderna tjänst är inte lätt att säga. I äldre tid kunde man inte bemästra alltför stride vattendrag. Böleströmmens forsar är bland de största i den här trakten, men även om det dröjt innan vattenhjul snurrat i strömmen har man säkerligen fiskat där.

Fiske är också den verksamhet i näsvikenområdet som det tidigast finns uppgifter om. Det gäller då Kronofisken. Böndernas fisken är inte lika välkända. Några skattlagda bondefisken tycks inte förekommit i det här vattendraget, vilket dock inte utesluter att bönderna haft fasta fiskeredskap för husbehovsfiske. Den tidigaste uppgiften om ett Kronofiske härrör från 1552 års fiskerannsakning. som var en inventering av kronans fisken i Norrland. I denna källa, (som publicerats av Johan Nordlander i Norrländska samlingar XX) sägs det om ålfisket i Forsa socken att det ligger i "en å som heter Bölis strömmen: ther vti haffuer Lasse Olsson latiid byggie 2 åle huus." Vidare uppgifter om detta ålhus finns i de sk fogderäkenskaperna. I t ex 1576 års räkenskap upptas 31 kronoålfisken i Hälsingland, varav ett låg i Böleströmmer.

BOLE ÅLHUS

En hembygdskännare från Näsviken, Gustaf Fagerström (f 1899) har i en rad tidningsartiklar berättat om förhållanden i äldre tid i Forsså och Näsviken. Bl a uppger han att ålhuset fanns kvar till år 1920, då det revs. Det läge som ålhuset då hade kan på kartor följas tillbaka till 1700-talet. På storskifteskartan är det markerat en bit uppströms den sk Flankhöljan, ett läge som idag återfinns ungefär 75 meter öster om nuvarande landsvägsbron.

Enligt Fagerström bestod anläggningen av en stenläggning på bottnen uppströms som ledde fram till själva ålhuset. På bottnen stod kantställda, nysăgade bräder, vars vita trä av någon anledning lockade till sig ålen. Man nådde ålhuset genom en spång, lagd på stenkistor, från norra stranden. Plankorna som bildade ålhusets golv låg så glest att vattnet rann ut men ålen stannade kvar. På gaveln fanns ett järngaller. Inuti huset gick landgångar utefter väggarna för de som skulle ta upp fisken. Ålhusets dörr var tillslutet med ett bastant hänglås.

VATTENDRIVNA ANLÄGGNINGAR I BÖLESTRÖMMEN ÅR 1858

Vid 1858 års undersökning av strömmen och de verk och inrättningar som fanns där, uppgjordes även en karta. Kartan med tillhörande beskrivning upprättades av vice kommissionslantmätaren Robert Hedlund och innehåller förutom 16 beskrivna byggnader även ytterligare anläggningar i anslutning till strömmen för vilka det tyvärr saknas närmare uppgifter. Ett flertal byggnader på land är också markerade trots att de inte var aktuella för denna undersökning.

Kartan återger ett stort område, från landsvägsbron i väster till den utritade, men ännu inte färdigbyggda ångsågen i öster. Även kanalen, som heller inte var klar, är antydd. På en sträcka av knappt en kilometer fanns minst 16 (ålfisket ej medräknat) anläggningar som totalt innehöll 24 olika vattendrivna verk. Förutom de anläggningar som tillhörde Forsså bruk ägdes de övriga verken av 166 bönder från 15 forsabyar!

När man jämför 1858 års karta med storskifteskartan, som var aktuell vid tiden kring sekelskiftet år 1800, finner man att antalet vattendrivna anläggningar kraftigt ökat under 1800-talets första hälft. I slutet av 1700-talet fanns det i Böleströmmen endast en smedja, en eller två kvarnar samt antagligen en separat linhammare. Ca 50 år senare låg smedjan kvar på samma ställe. Det gjorde också kvarnarna, men nya hade byggts så att det fanns fem kvarnar. Även den gamla linhammaren var kvar och trots att man nu kunde lösa kombinationen av klubba och skäkt hade ytterligare en separat linklubba byggts.

Den mest anmärkningsvärda förändringen är dock de åtta nytillkomna linberedningsverken, vilket inte bara antyder en teknisk utveckling, utan de ger också en aning om att linhanteringen fått en ny och ökad betydelse. Dessutom hade tillkommit tre tröskverk, tre lerbråkar och två sågar.

Som framgår av förteckningen bedrevs ett stort antal verksamheter i Böleströmmen vid mitten av 1800-talet. Inventeringen och undersökningen var initierad av Ångsågsbolaget som skulle anlägga flottled genom strömmen. Innan flottleden kunde byggas ut måste man emellertid lösa de olägenheter flottningen medförde för bland annat de vattendrivna verken. Enligt domboken för Forsa tingslags höstmöte år 1860 framgår att förutom vattenerkens ägare fick även följande ersättning:

Ett båthus som ägdes av Eric Carlsson i Övernäs
Böle och Veda byars linsänken skulle skyddas av en ledbom.
Sjofoder, slog, nät- och notfisken i Näsviken.

Två båthus som ägdes av Lars Andersson och torparen Per Ohlsson i Böle.

En linbod som tillhörde Jon Jonsson i Överbyn.

KVARNAR

Hur länge det funnits kvarnar inom det studerade området är inte känt. På en karta från år 1725 finns Hillens kvarn markerad och den är därmed det tidigaste belägget på att kvarnar funnits här. När man på 1700-talet använder ordet kvarn skall det inte jämföras med de stora skattlagda hjulkvarnar som de nästan uteslutande fanns på bruken, i städerna och på en del andra ställen. I stället är det vanligen fråga om små skvaltkvarnar. Belysande för frågan är en sockenbeskrivning från år 1790 där prosten Pehr Nordelius skulle uppge hur många kvarnar det fanns i Forsa socken, där han betonade att det inte fanns några egentliga kvar- nar utan endast 36 skvaltkvarnar för husbehov. (Bringeus s)

De första kända vattendrivna anläggningarna i Böleströmmen är kvarnar. Prosten Wettersten skriver om dem år 1761: "1:0 Böleströmen, i hwilken räknas fyra små qwarnhus eller bodar, med hwar sit par qwarnstenar; näml., sådana sielfätior som i landet brukas, och kiöpas ifrån Norrige wän- dande agn, säd, bark, m.m. samt kiär- na i fint miol eller doft, då så wäl det ena som det andra wal torckadt pastillas; "(Wetters- ten 1761 s 17)

De fyra kvarnhus Wettersten talar om låg förmodligen inte bara i nuvarande Böleströmmen utan också vid Hamreforsen, som enligt storskifteskartan låg intill "Böleån", dvs nuvarande Rolfstaån? Det antyds också av storskifteskartan att det var just skvaltor som låg i Böleströmmen. Två av dem låg vid Hillen, medan de övriga - som på kartan betecknats som mjölkvarnar, låg vid södra stranden strax öster om landsvägsbron. Den fjärde kvarnien var förmodligen den anläggning som låg intill brons norra fäste och som med tanke på den hammarsymbol som fanns där även kan ha innehållit en vattendriven linklubba. Trots symbolens likhet med karttecknet för smedja var det säkerligen inte någon smedja....

Enligt 1858 års kartbeskrivning fanns inte mindre än fem kvarnar vid Böleströmmen. Tre av kvarnarna var inrymda i en enda byggnad, vilket kan verka underligt, men antagligen menar man att kvarnhuset innehöll tre par kvarnstenar. Uppgiften om att dessa tre kvarnar ägdes av 68 bönder från 15 byar ger en otvetydig uppfattning om hur viktigt detta vattendrag var för traktens bönder. Driften vid denna och övriga husbehovskvarnar sköttes av ägarna själva. Den större och skattlagda tullmjölkvarnen som tillhörde Forsså bruk har däremot haft en anställd mjölnare. Så bör det även ha varit vid de båda kvarnarna vid Hamreströmmen, Hillens och Hamre tullmjölkvarnar.

SMEDJOR

Under 1500-talet och 1600-talets början bedrevs ett omfattande vapensmide i Hälsingland. Olika socknar var specialiserade på tillverkning av endera bössor eller hillebarder. I Forsa socken tillverkades främst hillebarder. Dessa smeder - som finns redovisade i de sk fogderäkenskaperna - varierade i antal, men i Forsa tycks det aldrig funnits fler än tre. Ingen av forsasmedernas verkstäder har funnits i närheten av Böleströmmeri. Inte heller Wettersten har några uppgifter om vapensmide eller annat smide i det här området.

Det verkar som om det var först under senare hälften av 1700-talet som sockensmederna i Hälsingland började utnyttja vattenkraften för sina hamrar och bälgar. Först i slutet av århundradet och i början av 1800-talet blev det verklig fart på anläggandet. Smederna köpte rätten till vattenfallen på sin livstid och ibland skrev de kontrakt på mellan 20 och 50 år. Smederna valdes av sockenstämmorna till sockensmeder och bönderna förband sig att leverera träkol. Det förekom även överenskommelser med järnbruken om leveranser av stångjärn. Smederna hade endast tillåtelse att smida för sitt eget eller böndernas behov. Smedjan i Böleströmmen var den femte i sitt slag i Hälsingland. Den första anlades i Vågbroströmmen år 1754. (Norberg s)

Den första vattendrivna smedjan i Böleströmmen anlades i slutet av 1770-talet. År 1779 antogs nämligen smeden Jon Jonsson till sockensmed, men om han tidigare varit verksam här är inte känt. Strax efter utnämningen inrättade han dock sin smedja med två hamrar som båda drevs av en stock, vilket betyder att de båda hamrarna var inrymda i en och samma byggnad. I smedjan fanns också en enkel ässja som var gemensam för de båda hamrarna.

Smedjans läge och gården där smeden Jonsson bodde är markerade på storskifteskartan från åren 1788-90. Smedjans läge motsvaras idag av den yttersta spetsen på den udde där kartongfabriken låg. Smedsgården låg strax ovanför.

På storskifteskartan är smedjan markerad med en hammarsymbol. Ett liknande tecken, beläget något uppströms, finns strax intill dåvarande landsvägsbron, men här rör det sig förmodligen inte om en smedja utan snarare är det fråga om en linklubba.

Beträffande Jon Jonssons smedja så belades den med sk beslag, dvs..... Bergrskollegium, den statliga myndighet som hade hand om den svenska järn- och stålindustrin, utförde en undersökning år 1805, men ärendet sköts på framtiden och när Jonsson fick sitt privilegium är inte känt... Under tiden fick han endast smida för sockenbornas behov…

Jon Jonsson Hartman och hans hustru sålde fastigheten sub 3 till sina söner år 1836. Förutom hus och jord bestod egendomen även av en skattlagd tullmjölkvarn, sant "alt son finnandes varder i Böleströmmen watten verken, bestående af Smidja, 540 (med ett bled), Torkplåt. Lerbråk, kolhus.

I köpeskillingen ingick att föräldrarna skulle få bo kvar på gården, vilken tycks bestått av den norra och nya byggningen. Byggningen, brygghus, källare under byggningen, det västra svinhuset. Fähuset, vedlider, vagnslider.

I smedjan fanns vid den här tiden, som på 1700-talet, två vattenhamrar, ett stort smedstäd, sex spikdockor, ett huggstäd med därtill hörande stamp, smedjepusten, dvs blåsbälgen, en handbult, skåpet i verkstaden, skruvstycke och en kopparslangspruta.

FORSTA MANUFAKTURSHEDJA

Forsså Bruk köptes år 1858 av E Rasch. Vid den tiden fanns på platsen redan en manufaktursmedja och en kakel- och lerkärlsfabrik. Raschs ursprungliga planer lär ha varit att anlägga ett bessemerverk, men detta kom aldrig till utförande. Beträffande manufaktur- smedjan var den åtminstone i oktober 1861 i full gång. Enligt en annons i Hudiksvalls Weckoblad i början av år 1962 tillverkade Forsså Manufaktur-werkstad alla sorters yxor, spadar, skyfflar, hästskor, plogar, bomsmiden.

SÅGAR

Under tidernas lopp har det funnits flera sågar av skiftande storlek i näsvikenområdet. Redan under 1700-talets första hälft fanns det en såg i Inganån. Exakt när den anlades är inte känt, men Wettersten uppger att den fanns där år 1761.

Hälsingland fick sina första vattensågar i slutet av 1500-talet. Enligt fogderäkenskaper från 1580- och 1590-talen fanns det sammanlagt 15 sågar i kustsocknarna Trönö (2), Söderala (1), Norrala (3), Enänger (4), Rogsta (4) och Hög (1). Någon ság i Forsa omtalas alltså inte från denna tid. Enligt vad den sk sågkommissionen rapporterade år 1702 fanns det endast en såg i Forsa socken. Den sågen ägdes av kyrkoherden och den låg i "Böleströmmen i närheten av kyrkan” (Norberg's 203).... Om man med Böleströmmen då menade samma vattendrag som idag är oklart, men den första vattendrivna sågen i Forsa bör dock ha anlagts någon gång under 1600-talet. Wetterstens uppgift är det tidigaste belägget. Prosten Nordelius uppger år 1790 att det fanns tre bondeägda husbehovssågar i Forsa. (Bringeus s) Två av dessa gick endast vår och höst. Den tredje som alltså hade större kapacitet skulle kunna vara sågen i Inganån eftersom vattenflödet där verkar ha varit gott.

På storskifteskartan från åren 1788-90 finns en symbol markerad i nuvarande Sågbäcken, på den plats där det idag finns en liten verkstadsbyggnad. Något annat namn förtydligande än "Hamre såg" finns inte, men detta är en nog så viktig uppgift eftersom det antyder att sågen tillhörde Hamre by. Man skall dock inte förväxla denna såg med den Hamre vattensåg som senare förekommer i anslutning till ångsågen.

Enligt 1858 års karta fanns det på Böleströmmens norra sida (4) ett kombinationsverk som förutom såg även innehöll linberedningsverk, (lin-)hammare och mjölkvarn. I en större byggnad vid landsvägsbrons södra landfäste låg också en såg och förmodligen är det denna såg som senare kallas Böle såg.

BÖLE VATTENSÅG

Sågen tycks även gått under namnet "bondsågen". Den köptes av träpatronen Johan Larsson (Janken i Böle) som lät bygga ut den. År 1999 brann sågen, men den återuppfördes snart. Småningom köptes sågen av Forsså Träpappfabrik som moderniserade driften. Hyvleriet byggdes till och sågen fick turbindrift. Efter ytterligare något är insattes en ångmaskin, vilken senare ersattes av en elmotor, men då hade Böle såg blivit industri.

Första tiden låg sågens brädgård på bruksområdet. Det sågade virket kördes på landsvägen över "Myra" till brädgården. Senare byggdes vägen om och en ny bro anlades. Under den senare tiden låg brädgården intill sågen.

Enligt kommerskollegiums fabriksberättelser varierade tillverkningen vid Böle såg mellan 20 och 15 tolfter kring åren 1818 och 1827. År 1822 t ex, tillverkades 15 tolfter till ett värde av 800 Rd. År 1825 sågades 9 tolfter tretums och 17 tolfter entums bräder som vardera väderades till 200 Rd.

TEGELBRUK

Tegeltillverkningen var en landsbygdslokaliserad hantering som vanligen bedrevs som en binäring till jordbruket. Ända fram mot början av 1900-talet formades teglet för hand i träformar, varefter det torkades i fria luften eller i stora torklador. Så länge teglet lufttorkades kunde arbetet endast bedrivas under sommarmånaderna. Även bränningen kunde ske i det fria eller i enkla flamugnar.

Vid slutet av 1800-talet började tegelhanteringen att industrialiseras. Tillverkningsmetoderna blev effektivare bl a genom att mekaniska blandare infördes och för formningen började man använda sig av mekaniska tegelpressar. För bränningen användes stora bränslesnåla ringugnar. I första hand var det de redan stora tegelbruken som införde alla dessa nyheter. De mindre bruken fortsatte på samma småskaliga sätt eller tvingades lägga ned.

När det forsta tegelbruket anlades vid Forssån är oklart. Enligt 1858 års karta fanns det tre vattendrivna lerbråkar i området. Den ena låg på Bölesidan och ägdes av Anders Andersson i Böle nr 3. Med all säkerhet har Andersson bedrivit någon form av tegeltillverkning som var mer omfattande än husbehov. De två andra lerbråkarna låg på Forsså bruksområde: en mindre låg intill smedjan medan en större byggnad låg bakom "herrgården".. (Foto??)

På platsen där fabriken senare byggdes, fanns vid början av 1860-talet ett tegelbruk. Det är också på tegelbruksfastigheten som E Rasch är mantalsskriven år 1871. Att tegelbruket var i gång under år 1861 framgår av en annons i Hudiksvalls Weckoblad (31 aug 1861 nr 35). Där uppgavs att tegel av Forsså tillverkning fanns i lager hos hudiksvallsfirman Wallströms söner & Co. Taktegel, murtegel och rörtegel som nu tillverkades vid tegelbruket hade ju även tillverkats vid den gamla stenkärlsfabriken.

I slutet av 1990-talet anlades "på andra sidan strömmen" ett nytt tegelbruk av Bölesågens ägare Johan Larsson. Var detta legat är inte känt....

TEGELBRUK

I slutet av 1990-talet anlades "på andra sidan strömmen" ett nytt tegelbruk av Bölesågens ägare Johan Larsson. Var detta legat är inte känt....

FORSSÅ STENKÄRLSFABRIK

Forsså stenkärIsfabrik tycks ha startat i slutet av 1840-talet. Enligt kommerskollegiums fabriksstatistik ägdes fabriken år 1847 av avskedade löjtnanten Nils Philip Franell och hans bror Otto som också var löjtnant. Arbetsstyrkan detta första år bestod av fyra man och en viss tillverkning av kakelugnar och stenkärl hade utförts, men något produktionsvärde uppgavs inte. Följande år kom även major Sven Petter Bergman med som delägare. De fyra arbetarna tillverkade under detta år varor för 750 Rd. År 1849 hade tillverkningsvärdet stigit till 2 499 Rd fördelade på stenkärl och kakelugnar för 1 696 Rd, murtegel för 239 Rd och tak- tegel för 553 Rd.

Broderna Franell eller major Bergman deltog säkerligen inte i fabrikationen. Helt säkert fanns det vid sidan av arbetsstyrkan anställda yrkeskunniga arbetsledare. Såvitt man vet tillverkade fabriken förutom enkla föremål såsom stenfat, krus och muggar i olika mönster, även mer udda saker såsom lergökar, kaffe- och tekannor, tobaksburkar och blomvaser. Det verkar som om en gul färg med skiftning åt rödbrunt var fabrikens kännetecken. Ibland förekom också en vit ådring mot den gulbruna bottenfärgen.

Möjligen har fabriken bytt namn är 1850 då den kallas Böle Kakelugns och Stenkärlsfabrik. Ägare var fortfarande SP Bergman och Co Franell. Tillverkningsvärdet hade nu stigit till 3 785 Rd och arbetsstyrkan utökats till sju personer. År 1853 hette fabrikens inspektor H Ohlsson, vilken senare tycks blivit delägare och år 1854 tituleras han bruksförvaltare vid sidan om delägarna Bergman, Frisk & Co och EO Regnander.

Det är av speciellt intresse att notera att de nya ägarna på ett eller annat sätt var inblandade i näsvikenområdets industrialisering. Bergman projekterade och ledde arbetet av Tamms kanal. Firman Frisk & Co började tidigt att utnyttja Böleströmen som flottled. Regnander var den drivande kraften bakom tillkomsten av järnvägen mellan Hudiksvall och Forsa och initiativtagaren till det Engelska bolaget och ångsågen. Men allt detta skedde efter är 1855. Dessförinnan drev Regnander, som var utbildad kakelugnsmakare, en egen verkstad i Hudiksvall. När Regnander blev delägare i Forsså stenkärlsfabrik år 1853 sålde han verkstaden i Hudiksvall till verkmästaren J P Jansson vid Forsså.

När de nya hudiksvallsköpmännen inträdde som delägar verkar det som om verksamheten utvidgats. Personalstyrkan utökades så att den är 1854 bestod av två mästare och 28 arbetare, varibland fanns sju minderåriga barn.

Ännu i slutet av 1950-talet verkar Bergman och Ohlsson stått kvar som ägare, men år 1860 skedde ett ägarbyte genom att Eduard Rasch inköpte fabriken. Namnet ändrades då till Forssåns stenkärlsfabrik. Arbetsstyrkan uppgick nu till 20 personer, varav 12 var barn som under ledning av en mästare fortsatte tillverkningen av kakel och lerkarl, detta är till ett värde av 3 150 Rd. År 1861 arbetade här vid sidan om mästaren 17 personer, varav sju barn och man tillverkade kakelugnar för 3 500 Rd. Året därpå uppnåddes ett för denna fabrik högt tillverkningsvärde, nämligen 9 800 Rd, varav 6 200 föll på kakelugnstillverkningen och resten på rör och taktegel. Arbetsstyrkan var dock endast åtta man stor.

Rasch var själv inte insatt i keramiktillverkning. Han hade från början helt andra planer med köpet. Tidigt tänkte han att på platsen anlägga ett bessemer verk, men detta kom aldrig att genomföras. I stället startade han ett träsliperi år 1868. I samband därmed lades keramiktillverkningen ned. Men fabriken fanns kvar under ytterligare några år efter det att sliperiet kommit igång.

Produktionen vid Forsså stenkärlsfabrik är inte känd i detalj. Förutom kakelugnar tillverkades hushållskärl av olika typer.De här två krusen är märkta med fabrikens stämpel.

HAMRE LERKÄRLSFABRIK

Under Rasch tid fanns en verkmästare vid fabriken som hette Johan Olof Wiklund. Denne Wiklund öppnade ett eget krukmakeri i Hamre.

Var Wiklunds verkstad låg är inte känt. Inga nu levande ortsbor kan ge några upplysningar. I mantalslängder åren 1871-73 är kakelugnsmakaren J 0 Wiklund upptagen under Hamre 8, en fastighet som ägdes av Rasch, men enligt 1870 års taxeringslängd bodde Wiklund i Hamre 4. I "Bevillningstaxeringslängden öfver fast egendom" är 1870 är kakelugasmakarens fabrik antecknad under Hamre 7, en fastighet som då ägdes av Strömbacka bruk.

AJ RÖDIN

Wiklund lär enligt uppgifter i lappkatalogen tidvis haft upp till tio anställda. Den mest namnkunnige, inte bara vid Wiklunds verkstad utan över huvudtaget är Anders Jacob Rödin. Rödin är nämligen en av ytterst få i branschen som signerat sina produkter.

BÖLE KAKELFABRIK

Som fackkunnig ledare för lerkärlsfabriken anställde Rasch år 1853 kristinehamnaren Fredrik Wilhelm Johansson. När fabriken lades ned och sliperiet startade flyttade Johansson år 1869 till Hagen i Delsbo, där han startade en egen krukmakeriverkstad. Efter Johanssons död år 1885 övertogs verkstaden av sonen Johan Daniel Janzon, vilken år 1890 flyttade till Näsviken och bosatte sig i Böle. Till en början bestod tillverkningen i den nya verkstaden av kakelugnar och krukkärl, men vid sekelskiftet övergick man till enbart kakelugnar.

(Flera kakelugnar i Näsvikenområdet kommer från D Janzons kakelfabrik. I den här priskuranten från år 1917 finns en lång rad olika kakelungstyper i prislägen från 38 kr upp till över 200 kronor. )

Vi delat upp utredningen på tre sidor: Här "Samhället Näsviken" samt "Det förindustriella skeendet" och "Industrialiseringen".

Page updated

Google Sites

Report abuse