Samhället Näsviken

Samhället Näsviken.

Näsviken är ett relativt ungt samhälle vars tillkomst och utveckling hänger nära samman med ett antal industriella verksamheter. I första hand var det den nya kommunikationsleden med kanal, slussar och järnväg som hade den största samhällsbildande effekten.

Idag är Näsviken hemort för ca 900 personer. Många familjer har bott här i flera generationer. Det är deras hembygd, här har de har sitt ursprung. På en karta från år 18xx saknas emellertid både Forssån och Näsviken. Detta är en av märkvärdigheterna med Näsviken. För knappt hundra år sedan fanns inte orten. Då var det byarna Övernas, Hamre, Byberg, Veda eller Hillen man talade om när man avsåg området det kring Böleströmmen.

I dalgången längs Södra Dellens utlopp har flera bondbyar funnits långt innan industriorten utvecklades. På den gamla bymarken expanderade Näsviken under senare delen av 1800-talet och 1900-talets början. Ännu finns flera bondgårdar kvar och mellan de äldre gårdarna och byarna finner man nyare bostadsområden och villor...

Samhället Näsviken har vuxit fram i anslutning till Forsså bruk. Det bebyggeslemönster man finner där har paralleller i flera andra industriorter. Den bostadsbebyggelse som anlagts i anslutning till dessa äldre industrier ofta planerade efter bestämda planmönster - har när de nya fabrikerna startade övertagits av de nya arbetarna. I Näsviken var det de gamla arbetarbostäderna från tegelbrukets och stenkärlsfabrikens tid som övertogs av träsliperiets arbetare.

I flera fall ersattes järnbruken med sågverk och för dessa arbetare uppfördes nya arbetarbostäder.

I Näsviken byggdes sågen i Hillen och där uppfördes också arbetarbostäder för sågverksarbetarna. I det allmänna mönstret kommer efter denna första tid en period när produktionen stabiliseras och utökas. Bolagen bygger då bostadskaserner för den ökade arbetsstyrkan. I samband därmed brukade företagen initiera och även uppmuntrat egnahemsbyggande genom att ge arbetarna möjligheter till fördelaktiga lån. I Näsviken tycks brukets egnahemsverksamhet kommit i gång år 1912. I juni detta år beslöt styrelsen nämligen att disponenten skulle underhandla om försäljning av egnahem vid Tussmoren och "bortom landsvägen öster om hotellet".  I november samma år såldes de tre första egnahems tomterna och även år 1913 såldes "egnahemslotter". Egnahemsbyggandet i Näsviken tog dock aldrig någon riktig fart, och även detta hör till mönstret. Det finns nämligen flera exempel på att en förväntad expansion aldrig inträtt och att därmed egnahemsområdenas planer aldrig förverkligats. Spår efter dessa planer finns dock ännu kvar. 

En intressant bebyggelsegrupp, som ofta återfinns på industriorterna, är den “fria” bebyggelse som på privat initiativ växte fram i utkanten av samhället. Ofta ligger den på närliggande bondbyars samfällda mark som ursprungligen varit byarnas utanvidsområden. Hit kom hantverkare och affärsmän och många av nyinflyttade byggde åt sig här. Senare har denna bebyggelse förtätats med egnahem. Områdena skiljer sig emellertid från övrig bebyggelse genom att ha en mer varierad och ålderdomlig karaktär, både vad gäller byggnadernas exteriör och lokalisering: bebyggelsen följer en äldre bebyggelsestruktur som är avhängig områdets topografi, läge intill väg etc. Byberg är ett sådant område. 

BEFOLKNINGSSTUDIER 

För att beskriva hur samhället Näsviken växte fram in ett antal små bondbyar till ett livligt industrisamhälle är det nödvändigt att titta lite närmare på några befolkninssiffror. Studier av befolkningen är en viktig del när det gäller att beskriva ett samhälles bebyggelsehistoria eftersom det är invånarnas behov och önskningar som formar bebyggelsen. De källor som har har använts är främst mantals- och husförhörslängder.

De personer som är upptagna i mantalslängderna utgör säkerligen inte hela arbetsstyrkan. Där är endast personer som bodde i bolagens bostäder registrerade. Däremot är troligen inga personer med fast anställning registrerade, utan det antal som uppges i mantalslängderna ligger säkert nära totalsiffran, såväl vid sågen som vid pappfabriken har det funnits tillfälligt anställda under högsäsongerna. Sådana personer, som ofta kom från andra trakter, är naturligtvis inte upptagna här eftersom de var skrivna på hemorten.

Följande tabell har sammanställts utifrån mantalslängderna. I de äldsta längderna är endast de personer upptagna som kunde betala skatt. Pensionärer, barn och fattiga saknas därför. Först i och med 1891 års mantalslängd registreras även skattebefriade, men för att siffrorna skall vara jämförbara har endast de skattskylldiga medtagits i nedanstående tabell.

Mantalslängderna tar visserligen inte upp alla personer, endast de som är skattskyldiga. I det här samanhanget är det emellertid mindre intressant att komma fram till en exakt siffra över befolkningen. Men det är utifrån de personer som är yrkesverksamma och har fast inkomst man kan skapa sig en uppfattning om samhällets karaktär.

Källa: HCA Mantalslängder.

BEFOLKNINGEN ÅR 1871 

Den första hittills påträffade uppgiften om antalet boende i anslutning till ortens industrian- läggningar framgår av ett sammandrag av Forsa mantalslängd från år 1863. Däri är de specificerade som bodde vid "Forsså Tegelbruk" (15 män och 12 kvinnor) och "Hudiksvalls ångaktiebolag Bolag" (38 män och 26 kvinnor).

År 1871, dvs tre år efter att träsliperiet startat och 13 år efter att Forsa ångsåg kommit igång fanns det vid de båda industrierna 63 anställda som bodde i bolagens bostäder. Enligt 1871 års husförhörslängd bodde det vid Forssån 22 hushåll med sammanlagt 20 personer, varav 48 barn. Motsvarande siffra för ångsägen var 59 hushåll med 234 personer, varav 127 barn. Även vid Hamre vattensåg bodde 11 personer. Siffrorna kan tyckas låga. För att få en rättvisare bild av det framväxande samhället måste man också se till befolkningen i de omgivande byarna Övernas, Hamre, Byberg, Veda, Böle och Hillen där en ganska stor andel arbetare bodde. Det var också på dessa byars mark som tätorten Näsviken med tiden skulle ta form. Enstaka arbetare bodde även i andra närliggande byar.

När man ser till byarnas befolkning vid den här tidiga tidpunkten visar det sig att i Övernäs och Hillen har inga förändringar skett. Där råder ännu det agrara samhället. I Böle, Veda och Byberg fanns endast en arbetare i varje by. I Hamre däremot var det något annorlunda. Där ägde Eduard Rasch två fastigheter, varav den ena stod obebodd. På den andra, Hamre 8. fanns inte mindre än 31 hushåll med sammanlagt 66 vuxna. Titlarna är mycket varierande och bland dem finner man endast tre personer som betecknats som "arbetare". I vilket förhållande de övriga står till Forsså bruk kan vara svårt att avgöra. De hyrde i alla fall bostad av bruket, men om de var anställda framgår inte av titlarna: 10 husman, fyra fd soldater, fyra fd bönder, en fd dräng, en mjölnare, en fd piga, en smed, en bonddotter, en fd landbonde, en fd handLande, en kakelugnmakare, en stenhuggare och en slussvakt.

Av de 161 hushåll som fanns i näsvikenområdet år 1871 var 4 arbetare och så gott som samtliga bodde endera vid ångsagen eller vid Forssån.

SERVICE 

Det område som skulle bli Näsviken tycks redan fore järnvägens ankomst ha varit socknens administrativa och ekonomiska centrum. År 1975 fanns det nio handlande i Forsa. Tre av dem hade sin verksamhet förlagd till Hamre, två till Hillen och en höll till i Övernäs. I Hamre fans även socknens gästgiveri. År 1889 fanns det två handelsmän i Böle, fem i Hamre, en i Hillen samt två i "Näsviken", varav den ene var specialiserad på sprängämnen.

Att samhället började ta form och nya människor strömma till märks också av att flera nya försäljningställen av olika drycker började starta. Gästgivaren Pehr Högman avstod från och med den förste maj år 1955 "och allt framgent" från all slags försäljning av brännvin och andra spritdrycker. Men detta tycks han ha ångrat, ty snart ansökte han att åter få starta sin försäljning, vilket dock avslogs. Förmodligen var hans ansökan föranledd av att nya människor kommit till orten.

År 1872 anmälde Erick Forssberg (från Byberg) att han i sin bostad i Hamre ämnade idka "försäljning till förtäring på stället av öl, dricka, porter och kokat kaffe. Samma år anmälde sig även en västgöte som numera bodde hos mjölnaren Olof Ersson i Hillen att vid Hudiksvalls Trävarubolags ångsåg mot "betalning och försäljning på stället" tillhandahålla allmänheten öl och diverse matvaror.

På våren är 1873 ansåg de styrande att försäljningen av vin och 61 var en orsak till att "oordningar och osedlighet" rådde speciellt på helgerna då arbetarna var lediga och samlades vid försäljningsstället. Det bestämdes därför att all försäljning skulle förbjudas mellan kl sex på lördag kväll till kl sex på måndag morgon. Inskränkningarna avsåg inte bara utskänkning av brännvin och andra "brända eller destillerade spirituosa drycker utan också försäljning till förtäring på stället av vin, öl, kaffe och andra icke spirituosa drycker och dessutom all annan handel med sådana varor.

Trots förbuden fann dock kommunalnämnden snart att vissa handelsbodar mer liknade ölkrogar än affärer. Vid Forsa station fanns en restaurationslokal där mamsell Selma Söderström år 1876 fick tillstånd att tillsvidare i samband med måltider servera vin och maltdrycker.

1981 anmälde Ingeborg Broman, gästgivarens änka, att hon i sin gård i Hamre skulle sälja kaffe, te och choklad eller andra tillagade, icke spirituosa drycker.

BEFOLKNINGEN ÅR 1891

1891 års mantalslängd är den första som redovisar hela befolkningen. Följande tabell ger en uppfattning om att samhället verkligen vuxit och i jämförelse med förhållandena 20 år tidigare var förhållandet markant förändrat. 

Som framgår av tabellen bodde 31 hushåll med tillsammans vid Forsså.
Vid ångsågen fanns 75 hushåll med 318 personer. Sutions 12 pa soner vid Forssa.  I jämförelse med de tidigare siffrorna ger inte dessa totalsiffror en helt rättvis bild eftersom barnen nu är medräknade. Men i alla fall vid de bolagsägda arbetarbostäderna vid de båda stora industrianläggningarna bodde år 1891 ca 450 personer.

 Men hur var det i hela samhället?

I Övernäs där inga arbetare bott fanns nu sju arbetar hushåll, vars familjer sammanlagt bestod av 29 personer. Förutom den stora befolkning som bodde vid ångsågen fanns det vid Hillen 14 arbetare med totalt 45 personer och dessutom fanns där en handlare, en skomakare, en järnvägsarbetare och en stationsförman. Hillen hade ju år 1874 fått en hållplats på banan Hudiksvall- Nasviken. Järnvagens inflytande kommer dock tydligare till uttryck i Böle. Där låg Näsvikens första station och år 1891 bodde där en barmästare (en faktor med sju personer), en stationsinspektor, en stationskarlsförman och fem stationkarlar. Samantaget bestod järnvägspersonalens  av pefamiljer av 38 personer, inklusive faktorn. Förutom dessa hade 16 arbetare med 45 personer och en flottningschef flyttat till Böle.

De byar som hade den minsta andelen arbetare var Byberg och Veda, Förmodligen beroende på att de låg lite längre bort från industrierna och att jordbruket fortfarande spelade en betydande roll. Byberg var tidigt bebott av utanvidsfolk såsom soldater och husmän och dessa grupper tycks nu varit i majoritet.

Den största förändringen finner man emellertid i den gamla bondbyn Hamre. År 1891 bodde har 105  hushåll med tillsammans 350 personer. Här hade viserligen vissa förändringar redan tidigare påbörjats. Nu hade Rasch köpt ytterligare en fastighet och hade alltså tre hemman i byn. Två var dock obebodda. På det tredje, Hamre 8, fanns nu 105 hushåll, varav 35 betecknades som “arbetare" med 127 personer. Här bodde också en maskinist och en slussvakt. Förutom arbetarbefolkningen fanns på denna fastighet kronolänsman, fjärdingsman, fyra handlanden, två fd handlanden, tre smeder, en kopparslagare, två urmakare, två skomakare, två skräddare, två skollärare, en byggmästare, en skräddargesäll, en timmerman, en mjölnare, en bryggare och en målare.

Sammanlagt fanns det alltså år 1891 en arbetarbefolkning i Näsvikenområdet som bestod av omkring 200 hushåll  med över 700 personer! Räknar man samman alla befolkningsgrupper kommer näsvikensområdets befolkning enligt mantalslängderna att uppgå till över 1 300 personer fördelade på ca 350 hushåll.

I mantalängden år 1997 förekommer orten Näsviken för första gången. De personer som upptagits under rubriken är alla järnvägstjänsteman. Dar fanns en stationsinspektör, en stationskarsförman, fyra  stationskarlar och en banvakt, vars hushushåll sammanlagt bestod av 36 personer.

FATTIGVÅRD 

På kommunalstämman i december är 1863 diskuterades frågan om "de många pärsoner från olika orter som sig här uppehåller, till följe af tillfällig arbetsförtjänst vid de många här inom socknen for handen varande industriella företag som fordrar en större arbetsstyrka, i synnerhet sommar tiden."

Antalet understödstagare var nu uppe i ca 30 personer och under den senaste tiden hade allt fler börjat falla fattigvården till last. Stämman beslutande därför att de bönder som hyste personer från andra socknar "åtager sig att ansvara för deras underhåll i hänndelse af behof, icke allenast för den tid som de på stället visstas utan äfvän sederme så länge skyldigheten fortfar i anledning af sitt sissta visstande."

Trots dessa hårde bestämmelser såg man en fara i att det sk utanvidsfolket, som många gånger själva var behov av fattigvårdsunderstöd, ofta hade inneboende. Risken med detta var att eftersom de själva hade svårt att försörja sig skulle de ju få det ännu besvärligare om utomstående lades dem till last. Byamannen uppmanades därför att varna för följderna om möjligt förmå utanvidsfolket att inte ta emot inneboende.

Vad som är intressant med det ovan återgivna är den ökande tillströmmningen av arbetare vid såväl ångsågen som de många småindustrierna. Redan fyra år efter att ångsågen tagits i drift började samhället växa. Redan nu verkar de, båda företagen, Forssån och ångsågen, att ha byggt arbetarbostäder. Det stora problemet var dock inte den bofasta befolkningen utan de tillfälliga säsongarbetarna under sommaren.

Det verkar som om kommunalstämmans farhagor besannades. På ett möte i oktober år 1869 uppgavs att ångsågen i Hamre och "en liknande inrättning i Forssån, hvilka kunna hänföras till sådana värk ock inrättningar som begagnar ett större antal arbetare” och därför borde betala en särskild avgift till fattigvården. Hittills hade företagen skött sin egen fattigvård, men nu borde man ompröva denna lösning. Från ångsagens sida svarade Reg- nander att det skulle var bäst att fortsätta som förut. Även Rasch ville ha egen fattigvård, men endast för brukets anställda, inte för jordbrukarbetarna i Hamre. Sockenmännen menade dock att det skulle gälla alla anställda och därmed förklarade Rasch att han skulle gå samman med socknen om fattigvården.

Nu uppstod en diskussion där ena sidan menade att skilsmässan endast skulle gälla i fem år och därefter kunde sågen endera vara nedlagd eller flyttad till Hudiksvall. Flyttades sågen var det risk att fattighjonen lämnades kvar. Vid votering vann dock förslaget att låta ångsägen svara för sina anställdas fattigvård i ytterligare fem år.

BOSTADSBEBYGGELSEN VID FORSA ÅNGSÅG

Forsa ångsåg byggdes på en ur flottningssynpunkt gynnsam plats där sjön Vågen kunde användas som timmermagasin. Tidigare fanns det i området endast ett antal vattendrivna husbehovsanläggningar såsom kvarnar, sågar och linberedningsverk. Några gårdar eller annan bostadsbebyggelse tycks inte ha funnits i detta område. De närmaste gårdarna låg i Nedre Hamre norr om ån och Hillens by söder om ån.

Sedan ångsågen tagits i drift medförde det att många nya människor bosatte sig i dess närhet. Inte bara arbetare utan också handlanden och liknande. På ett sätt kan man tala om att det växte fram ett litet sågverksamhälle på sluttningen ner mot Hamreforsarna. Enligt mantalslängderna bodde det som mest ett 80-tal hushåll vid ångsågen kring mitten av 1880-talet. Den totala befolkningen torde ha legat en bra bit över 300 bofasta personer. Under högsäsongen maj till och med november var siffran dubbelt så hög!

Under den här tiden var det vanligt att arbetsgivarna svarade för arbetarnas bostadbyggande. Så skedde även här. De första uppgifterna som ger en antydan om det nya samhällets omfattning kommer fram redan är 1860. På annandag jul år 1860 hade Engelska bolaget inbjudit de omkring 50 arbetare som fanns kvar på platsen över vintern till en "middagsmåltid” i Hamre. Sedan man utbringat en skål för bolaget och dess verkställande direktör, föreslog arbetarna att man skulle bilda en sk sjuklåda. Visserligen tillhandahöll bolaget fri medicin och fri läkarvård, men man ansåg ändå att det skulle vara en fördel för arbetarfamiljerna om de kunde påräkna understöd i händelse av långvarig sjukdom. Förslaget väckte bifall från samtliga närvarande och man beslöt att med det snaraste bilda en grundfond genom gemensam insamling. (HW i början av 1861)

Det fanns alltså omkring 50 arbetare vid Ångsågen år 1860 och förmodligen var det bofasta familjer som hade rum i bolagets bostäder. Enligt 1861 års husförhörslängd bodde det 41 hushåll vid Ångsågen. En siffra som väl stämmer överens med ett sammandrag av mantalslängden för Forsa år 1863 då det bodde 38 män och 26 kvinnor vid "Hudiksvalls Ångaktie  Bolag". Enligt 1871 års mantalslängd fanns det 43 hushåll med 88 personer vid Ångsågen. Befolkningssiffrorna under 1860-talet är alltså mycket konstanta och därmed kan man räkna med att antalet bostäder var oförändrat.

Hur många sågverksarbetarbostäder som fanns vid den här tiden antyds av ett brev som dåvarande bokhållaren vid Forsa ångsåg, A G Friström, skrev i mars år 1869 till Regnander med anledning av att "deri gödsel som blir vid sågen d.v.s. vid båda arbetarebostäderna" skulle användas till hemmanet Hamre 2, "ty till Hillens jord blir det tillräckligt gödsel enda från brädgår tunet från s.k. Riddles gård." (HMA Brev 14/3 1869).

Av brevtexten att döma fanns det alltså två arbetarbostäder och den sk Riddles gård, vilken med all säkerhet var inspektorsgården som engelska bolagets förvaltare mr Riddle bodde i under åren 1859-1869. Att detta var all bostadsbebyggelse vid Ångsågen framgår också av en brandförsäkring från februari år 1869. Däri är upptaget två arbetarbostäder samt ett boningshus med uthusbyggnader. Den mindre arbetarbostaden, värderad till 3000 Rd, låg på en holme i Hamreforsen och kan med all säkerhet identifieras som den sk Gammelka- särnen. Här fanns också en större arbetarbostad, som värderades till 10 000 Rd och som bör vara det stora bostadshus som låg i backen strax ovanför ängsvägen. Tyvärr verkar det inte finnas någon karta med de försäkrade husen markerade. Enligt en underlagskarta för brandförsäkring som uppgjordes år 1881 innehöll de båda husen 18 respektive 36 rum. Därmed är det möjligt att ge en rekonstruktion av husens planlösningar. Enligt de rekonst- ruktionsförslag som gjorts utifrån uppgifterna om antalet rum samt äldre fotografier har det stora huset innehållit 24 lägenheter. Tillsammans skulle alltså de båda husen bestått av 38 lägenheter, varav 16 om ett rum och kök och 22 spisrum.

Gammelkasern låg alltså ute på holmen strax invid Hamreforsen och var byggd före år 1869. Huset var uppfört i två våningar och rummen var samlade kring två murstockar. För att ta sig upp på övervåningen måste man använda sig av en trappa som från markplanet direkt förde upp till övervåningen på utsidan. Åtminstone från den norra gaveln fanns ingångar till bottenvåningen. Gammelkasern hade åtta spisrum på bottenvåningen, fyra lägenheter om ett rum och kök på andra våningen samt två gavelrum på vinden. Möjligen innebar detta att huset var indelat med åtta lägenheter om ett rum och kök.

Det stora huset med tio fönsteraxlar var byggt före 1869. Huset har stora likheter med "Storbyggningen" vid Stocka sågverk som var byggd 1874. Hamrehuset har, med tanke på att det vid jultiden 1860 fanns 50 bofasta familjer vid Ångsågen, ha bestått av bostadskök. På bottenvåningen fanns fyra lägenheter om ett rum och kök samt åtta spisrum. På andra våningen fanns åtta lägenheter om ett rum och kök och på vinden två enkelrum vid vardera gavel.

Den ännu kvarstående inspektorsbostaden bör ha varit ett av de första hus som byggdes, kanske för att hysa de ingenjörer som krävdes för sågbygget. Huset är byggt i ett för trakten främmande formspråk. Det är uppfört i en våning med inredda gaverum på vinden, fyra fönsteraxlar långt och tre brett. De kraftigt tilltagna hörn pilastrarna, husets bredd och panelbrädernas mycket kraftiga dimensioner ger huset ett satt och kompakt intryck, Ursprungligen förstärktes detta intryck av att det längs sydfasaden fanns en öppen veranda, men den tycks ha avlägsnats relativt tidigt. Trädgård... Lusthus...

Ett foto från tiden före järnvägen byggts till Näsviken återger inspektorsbostaden med uthus samt en mindre arbetarbostad som senare uppges innehålla sex rum. På ett foto från tiden efter att järnvägen byggts ut till Näsviken år 1874 har en ny Kasernbyggnad i två våningar med inredd vind uppförts strax intill inspektorsbostaden. Av HTAB:s räkenskaper antyds att huset byggdes år 1871. Det året insattes nämligen fönstren och man utförde "Murning i Kassärnerna 9 dagar".

Ytterligare bostäder byggdes fram till år 1881. Förutom inspektorsbostaden och maskinistens bostad redovisar den nämnda brandförsäkringskartan sju kaserner med sammanlagt 87 rum. Enligt mantalslängderna var det under 1880-talet som den största bosatta befolkningen fanns vid ångsågen (ca 80 hushåll).

En detalj att betona är att varken Gammelkasärn eller Storhuset ursprungligen hade järnspisar, eftersom sådana ännu inte börjat tillverkas. I stället var köken utrustade med vanliga öppna spisar och möjligen fanns det kakelugnar i rummen.

De fast anställda arbetarna vid Forssån och ångsågen erhöll fria bostäder av bolagen. Arbetarbostäderna varierade något, men en hustyp var vanligare än andra. Det var de stora kasernerna i två våningar.  Lägenheterna (om 1 rok?) låg två och två, sida vid sida, med köket mot den genomgående förstugan. Redan vid mitten av 1700-talet byggdes sådana hus vid Forsbacka bruk i Uppland och samma plantyp förekom i hela Norrland och Värmland, varifrån timmermännen ofta kom. Vid såväl Forsså som ångsågen fanns hustypen, men med karaktäristiska variationer. Vid ångsagen fanns hus med bostadskök i bottenvåningen och lägenheter om 1 rok på övervåningen (Nr 5). Gammelkasärn hade möjligen denna också lösning.

Vid Forsså däremot, verkar det som om bostadkök eller enkelrum endast förekommit i undantagsfall och då som gavelkammare på vinden. I stället var där 1 rok vanligare.

BEFOLKNINGEN VID ÅNGSÅGEN 

Enligt 1861-70 års husförhörslängd bodde det år 1861 41 hushåll vid ångsågen. Möjligen döljer sig ytterligare sågverksarbetare bland de ospecifiserade arbetare som bodde i Hillen och i andra angränsande områden. Dessa arbetare har dock inte bott i bolagets bostäder utan hyrt egna eller bott Inneboende. Uppgiften år 1860 om ca 50 hushåll stämmer alltså väl. Eftersom husförhörslängden är ajourförd under tio år har stora förändringar skett genom omflyttningar, men framför allt genom att barn föds och dör.

Det är karaktäristiskt för sågverksbefolkningen vid ångsågen att den inte bodde kvar någon längre tid. Av de 41 hushållen bodde endast 15 kvar år 1870. De övriga stannade i genomsnitt i fyra år.

Enligt en mantalsuppgift från år 1875 fanns det 51 bofasta hushåll och 57 tillfälligt anställda under sommaren. 31 av säsongsarbetarna kom från forsabyar, tre från övriga Hälsingland och 17 från Värmland samt sex från Dalarna. (Utterström) 

Det verkar alltså som om de flesta säsongsarbetarna kom från trakten. När det gäller den bofasta befolkningen var förhållandet annorlunda, åtminstone när det gäller mannens födelseort. År 1861 kom ungefär en tredjedel av hushållsföreståndarna från Värmland. Tio år senare var ungefär hälften av ångsågens bofasta hushållsföreståndare värmlänningar!

Den vanligaste hushållstypen vid ångsågen bestod av gifta familjer med barn. Ensamstående män var endast sex stycken, men förmodligen var de under säsongen avsevärt fler.

 BOSTADSBEBYGGELSEN VID FORSSÅN

Hur bostadsfrågan löstes för de arbetare som var anställda vid de äldre företag och verksamheter som fanns vid Forssån är inte känt. Fastigheten kallades Hamre sub 3 och där bodde enligt 1841-45 års husförhörslängd endast en mjölnare och ett antal andra...Under de följande åren återfinns inte bara Frenell och mjölnaren utan också flera kakelugnsmakare, tegelbruksarbetare och smeder. Många arbetare har förmodligen bott i gårdar runt omkring själva bruket, speciellt gäller detta tegelbrukets säsongsarbetare. Den fast anställda personalen vid tegelbruket uppges i ett sammandrag av Forsa mantalslängd från år 1863 uppgå till 15 män och 12 kvinnor. För dessa arbetare, och kanske också för anställda vid lerkärlsfabriken och manufaktursmedjan, bör dock någon form av företagsägd bostadsbebyggele funnits.

När det gäller uppgifter om äldre tiders bostadsbebyggelse brukar det var mycket svårt att finna tillförlitliga uppgifter om byggår, läge, storlek etc. Detta gäller även Forsså bruk. År 1965 gjordes emellertid en värdering av företagets bostäder och där har man även angivit byggår. Enligt denna sammanställning förfogade bolaget över 26 hus, varav 16 var byggda före 1920. Bland dessa uppgavs tre gårdar vara byggda omkring år 1860. De äldsta bostäderna bör finnas med på 1858 års karta, men den är svårtolkad...

Gruskasern ansågs alltså vara byggd omkring år 1860. Av äldre foton att döma innehöll huset åtta lägenheter om ett rum och kök samt två gavelrum på vinden. Under åren 1930-50 skedde stora förändringar varvid industriområdet expanderade. Den äldre bostadsbebyggelsen flyttades då till nuvarande Rosenlund och där fanns Gruskasern kvar tills den revs år 198x. Ett äldre foto från tiden omkring sekelskiftet visar att huset behöll sin ursprungliga? karaktär. Gruskasern innehöll åtta lägenheter om ett rum och kök samt två "enrumslägenheter på vinden. Förmodligen är detta ett av de hus som är 1915 uppgavs ha 18 rum.....?Nej..

Hägnan, som också ansåg vara byggd på 1860-talet, var en mindre bostad som var avsedd för endast ett hushåll...

Det verkar som om det var först i samband med att sliperiet tagits i drift som egentliga arbetarbostäder uppfördes för de anställda. Vid den tiden och förmodligen så länge som familjen Rasch stod i ledningen för företaget, rådde en patriarkalisk anda. Vid Forsså, liksom vid de flesta landsbygdsindustrier, hade arbetarna förutom den kontanta lönen också fria husrum, fri ved, läkarvård och medicin samt möjlighet att bruka ett potatisland. (Sy industriella verk och anläggningar 1895 s 26) Samma vilkor gällde för anställda vid ångsågen.

Den första kartan över området upprättades år 1873 av kommissionslantmätare R Hedlund. På denna karta finns två bostadskaserner markerade.

Nästa kartering utfördes i samband med laga skifte. På Hamre inägor åren 1885-95 av PA Eriksson. En hel del förändringar hade då skett med den äldre industribebyggelsen. När det gäller bostadsbebyggelsen tycks den ena kasernen rivits och en ny uppförts i stället. De båda arbetarbostäder som alltså fanns omkring år 1890 finns även avbildade på ett fotografi.

Av fotot att döma tycks de båda husen ha innehållit sammanlagt xx lägenheter. Enligt en uppgift skulle fabriken vid den här tiden haft omkring 100 anställda (Sv industriella verk och anläggn s 26) Säkerligen? hade bolaget därför fler lägenheter. men var de låg eller hur de sett ut är inte helt klart.

Vid början av 1900-talet börjar källorna bli något bättre. I Forsså bruksarkiv förvaras ett syne- och värderingsinstrument från november 1915 som ger goda upplysningar om det nya brukets utseende. Totalt omfattde hela anläggningen 27 byggnader som huvudsakligen ännu lag inom det område som 1800-talskartorna redovisar. Det var bara Hamre kraftstation, kamrerarbostaden och fyra små arbetarbostäder som låg utanför området. Förutom industri- bygnaderna, brukskontoret, ingenjörsbostaden och disponentsbostaden fanns här fyra fler- familjshus som innehöll lägenheter för de anställda. En större arbetarbostad innehöll 18 rum (Gruskasern?) och en mindre endast sex rum. Här fanns även något som kallades "Nya arbetarkasernen" som även den innehöll 18 rum. Arbetarbostäder fanns också inrymda i samla kontoret samt i de fyra små som låg utanför området.

Tyvärr framgår det inte hur många lägenheter husen innehöll. Från och med den här tiden och ca tio år framåt byggdes dock nya bostäder så att företaget omkring år 1923 förfogade  över 90 lägenheter om tillsammans 240 rum. (Molae Chartariae 1923 s 214)

Tyvärr finns det inte många uppgifter om hur det var att bo i de gamla arbetarkasernerna vid Forssån. Ture Eng gjorde dock på 1950 talet intervjuer med gamla Forssabor. En av dessa har följande att berätta: (julhälsning 1954 s 6f) 

“Vi bodde inte något vidare. Vi vart utan far och fick flytta och fick det sämre och sämre Förstås. När pappa levde hade vi två rum (=1- rok?). Men det var så då, att när någon vart änka fick hon det sämre och sämre. Först fick vi flytta på övre våningen på ett ställe. Sedan kom det någon, som var duglig och skulte ha rummet och då fick vi flytta till ett rum, som var ännu sämre på tredje våningen på en kasern och vi var sju personer. Mamma fick gå på bruket tills pojkarna vart någorlunda. Sedan fick mamma sluta och vi börja istället. Vi fick bara vatten och ved och allting uppför trapporna."

VAD FINNS KVAR OCH VAD SKALL BEVARAS?

Vad är det för speciellt med Näsviken? Vilka märkvärdigheter är orten känd för? Här finns inga märkliga fornminnen, ingen medeltida kyrka, inga ståtliga hälsingegårdar eller annat utslag av hälsingekultur. Trots det har Näsviken en egen historia, en mycket speciell historia som just Näsviken är ensam om och som hänger samman med det viktiga skede i landets historia som brukar kallas industrialismens genombrott...

Näsvikens historia kan följas tillbaka flera tusen år. Namnet Näsviken syftar egentligen på en vik av Södra Dellen invid vilken den första järnvägsstationen byggdes. Dessförinnan var Näsvikenområdet en nära nog ren jordbruksbygd. Ett antal byar med några mindre gårdar fanns här sedan åtminstone 1500-talets mitt. När området kom att uppfattas som en ort med namnet Näsviken torde ha skett först sedan järnvägen byggts ut till Södra Dellen år 1874. Så gott som all bebyggelse vid stationsområdet och hamnen är numera borta, men platsen som sådan är intressant.

Tyvärr har man rivit många av de mest talande objekten, såsom ångsågen med dess bebyggelse, slussarna vid Näsviken och Hamre, Näsvikens gamla station och hamn och mycket annat. Även om det är möjligt att få en del uppgifter om hur det såg ut i Näsviken och i viss mån hur människorna hade det är det mycket som gått förlorat för alltid. Näsvikenom- rådet innehåller ändå så många kulturhistoriskt värdefulla minnen och lämningar inom ett begränsat område att man kan tala om ett nära nog fullständigt register över ortens historia. Här finns flera välbevarade förhistoriska fornlämningar såsom gravar och gravfält, här finns odlingsmark och välbevarad agrar gårdsbebyggelse samt industri- och transportminnen av stor betydelse

Mer påtagliga fysiska lämningar tillhör en senare tid. Dessa spår är synnerligen viktiga, inte bara för Näsvikens historia, utan i lika hög grad för Hudiksvalls historia. Invigningen av järnvägen på sommaren år 1860 var lika betydelsefull för att hudiksvall skulle överleva som stad som för de senare industrietableringarna i Näsviken.

Bevarandeintresset ligger inte så mycket i enskilda byggnader som i "områden", ofta i anslutning till vatten. Flera lämningar i form av stensättningar, husgrunder etc ligger mycket naturskönt, vilket bidrar till att förhöja områdenas värde. Att frilägga dessa lämningar och göra dem tillgängliga för besökare är väsentligt för ortens bevarandeplanering.

Flera äldre gårdslägen från det agrara skedet är ännu bebyggda, men byarna är kompletterade med senare bebyggelse så att den äldre strukturen inte längre känns ursprunglig. Detta är dock inte alltid till nackdel. I t ex Veda by har bebyggelsen kompletterats på ett tilltalande sätt utefter vägen,

Vissa vägsträcker är dock i sig av så stort intresse att ny bebyggelse inte bör förläggas utefter dem och vägarnas karaktär bör bevaras i rådande tillstånd. Detta gäller i första hand byvägen mellan Böle och Veda samt vägen mellan Bybergs utanvidsområde och Hillen. Även den med all sannolikhet förhistoriska leden från Byberg till Hillen har ett högt bevarandevärde.

Minnena från flottningsepoken har till allra största delen försvunnit sedan denna verksamhet avvecklats. I allmänhet var flottningsepokens anläggningar byggda i trä. När verksamheten lades ned revs flottrännor, regleringadammar, bommar, länsor och annan bebyggelse. De få rester som ännu finns kvar är därför mycket värdefulla. Därför är de sprängda eller grävda delarna av Tutleden viktig inslag i området som bör bevaras.

ALLMÄNNA RÅD OCH RIKTLINJER

Näsvikenområdet är ett naturskönt område med stora miljövärden i form av natur och bebyggelse. Eventuell nybebyggelse bör därför förläggas till redan bebyggda områden. Undantag är Övernas, Hamre och Hillen, där eventuell nybebyggelse måste övervägas ytterst noga och få en hög anpassningsgrad. Områden helt olämpliga att bebyggas ur kulturhistorisk synpunkt är de nämnda vägsträckorna, Näsvikens gamla station och hamn, holmarna i Hamreforsen samt all övrig mark i anslutning till vatten.

Den inventering som utförts av Hälsinglands museum har resulterat i att sex bevarandeområden har avgränsats. Förutom de värdefulla vägsträckorna från Böle till Veda, från Bybergs utanvidsområde till Hillen och vägen i dalen mellan Byberg och Hillen, bör följande områden betraktas som bevarandeområden:

Stranden från Näsvikens hamn till Ham inre nedre sluss, omfattande all mark i anslutning till Böleströmmen och Hamreforsarna i enlighet med gällande strandskydd. Ett viktigt inslag här är fabriksfasaden mot vattnet.

Hillen

Hamre

Veda

Herrskapsbacken  

Övernäs

KARTBESKRIVNING

Till inventeringsrapporten hör en separat karta. På denna har markerats de föreslagna bevarandeområdena, utvärderade fastigheter och byggnader samt fornlämningar. Till varje bybeskrivning hör också ett kartutsnitt över respektive by, på vilka bygränser, inventerade fastigheter, utvärderade fastigheter samt fornlämningar markerats. Följande färgmar- keringar har använts: 

OMRADESKARTAN

Gult bevarandeområde Rött utvärderad fastighet = fornlämning

BYKARTORNA

Grönt inventerad fastighet Rött utvärderad fastighet Svart fornlämning

Bebyggelse inte bör förläggas utefter dem och vägarnas karaktär bör bevaras i rådande tillstånd. Detta gäller i första hand byvägen mellan Böle och Veda samt vägen mellan Bybergs utanvidsområde och Hillen. Även den med all sannolikhet förhistoriska leden från Byberg till Hillen har ett högt bevarandevärde.

Minnena från flottningsepoken har till allra största delen försvunnit sedan denna verksamhet avvecklats. I allmänhet var flottningsepokens anläggningar byggda i trä. När verksamheten lades ned revs flottrännor, regleringadammar, bommar, länsor och annan bebyggelse. De få rester som ännu finns kvar är därför mycket värdefulla. Därför är de sprängda eller grävda delarna av Tutleden viktigt inslag i området som bör bevaras.

FÖRHISTORISKA FORNLÄMNINGAR

 14 Borttaget gravfält bestående av fem högar. Här lär man ha hittat ett kors och två ringar, men var de nu finns är inte känt. På platsen finns nu ett nybyggt bostadsområde.

18 Stensättningsfiknande lämning. troligen odlingssten. 20 Hög i vars anslutning man funnit brända ben, lerbitar efter klining (?). Fornlämningen är osäker men läget är ett bra boplatsläge som bör övervakas vid exploatering eller annan förändring av markutnyttjande.

29 Rest av fångstgrop. 

33 Två högar. Strax intill ligger det stora och fornvårdade gravfältet "Rolfsts Lund" som numera består av åtta högar, elva stensättningar och en förmodad husgrundsterrass.

39 En ög och en stensättning samt en stensättningslik-nande förhöjning.

40 Två stensättningar vars topografiska belägen-het är mycket ovanlig i jämförelse med andra fornlämningar i Forsa.

46 En hög, uppgift om en hög och uppgift om lös- fynd. Lös- fynden består av en pilspets (HM 7581), fem spjutspet- sar (HM 7609) samt en guldten som numera förvaras på Statens Histo- riska museum i Stockholm

47 En hög. 

54 En hög och två stensättningar

55 En hög

58 En hög 

59 En hög och lösfynd. Lösfynden gjordes på 1940-talet strax intill högen och de bestod av "flera stenyxor och pilspetsar av sten", men det är okänt var de förvaras i dag. 

61 Rest av hög. Fornlämningen är osäker, men enligt karta över "Fornminnen mellan Rolfstad och Trogsta" fanns det år 1867 en hög på ungefär denna plats.

62 En stensättning

63 Tre högar och en terrassering som möjligen kan ha varit grund för ett järnåldershus, men som också skulle kunna ha med odling att göra. Enligt en uppgift fanns här vid början av 1900-talet en kolmila. 

205 Gravfält med sex stensättningar 

206 En stensättning. Nord öst om 206 finns ett tiotal oregelbundna förhöjningar och stensamlingar som vid 1982 års revideringsinventering ej med säkerhet kunde rubriceras som fornlämningar. Med tanke på närheten till fornlämning 206 bör dessa bevakas vid en eventuell explontering..

207 Borttaget gravfält med fyra högar och en stensättning. Gravfältet undersöktes 1972 och totalt gjordes ett 50- tal fynd, daterade till omkring 500 e kr. Tre högar undersöktes av vilka två innehöll sekundärbegravningar om tillsammans fem brandgravar. Den fjärde orörda högen kunde inte påträffas vid rev inv 1982. (Hälsingerunor 1972)

238 Odlingsrösen

351 Uppgift om två högar. Enligt Wettersten hade Hillen 1761 "fyra högar att wish i åkeren norr om byen, den ena fyra goda alnar gerad up ifrån botnen til sit hufud, alla illa tilpyntade af twåfota-wargarna." Två av högarna finna markerade på karta över "Fornminnen mellan Rolfstad och Trogsta" 1867 och låg ungefär här... 

353 Minnessten och uppgift om lösfynd. Lösfyndet består av en slipad skafthålsyxa av gråbrun stenart som är avslagen vid skafthålet (HM 13616) Exakta fyndplatsen är inte känd.

357 Två högar och sex högar... Enligt "Fornminnen mellan Hamre och Norrhoga" 1867 fanns här två högar. Idag syns inga spår efter dem. Wetterstens tid tycks de varit fler då han om Hamre säger följande "Och uti en tägt, som hörer Hambre till, öster om vägen som som bärer til Röstadbroen hardt wid wattnet eller åen, äro räknade 6 högar....Men söder om Hambre uti Steneänget wisa sig två högar, som märkas kunna: de andra giömma sig efter öferkommen förskingring." Troligen har de två högarna på forminneskartan är de samma som Wettersten omtalar i Steneänget. De sex högarna öster om vägen saknas på for- minnessällskapets karta och har sannolikt överodlats före år 1867. 

372 Uppgift om två högar enligt "Fornminnen mellan Rolfstad och Trogsta" 1867. I dag syns inga spår efter dem. 

373 Uppgift om en hög. Enligt Wettersten fanns det i Byberg och Funsta 1761 "åtskilliga wackra högar" Några av des- sa, på en backe kallad "Höijen" Han ger dock inga närma-

re uppgifter om läge och antal 

374 Uppgift om borttagen och undersökt hög. Forn- lämningen undersöktes år 1968 varvid man fann en grytkedja med dubbelkrok, edar av en gryta, holk (?) till en pilspets, två pilspetsar, två stora och elva mindre nitar, två spikar samt del av en träskål som lagats med bronsbleck fastsittande på trästycke med näver. Här låg också åtskilliga djurben.

408 Uppgift om lösfynd. På Forssåns fabriksområde hittade E Rasch år 1879 en båtformig skafthålsyxa av grönsten (HM) 7485 Året därpå fann han ytterligare en skafthålsyxa av grönsten med avslagen träns över det ursprungliga skafthålet. Nytt hål, borrat med rörborr, påbörjat å ena sidan. Eggpartiet skadat. Den exakta fyndplatsen är okänd (HM 7482), I Böleströmmen ca 100 meter öster härom (Fabriksområdet?) har man hittat en spjutspets av järn som redan år 1867 lämnades in till Hälsinglands museum (HM 7611). Exakta fyndplatsen är inte känd.

ÖVRIGA FORNLÄMNINGAR

237 Sentida bebyggelselämning 354 Sentida bebyggelselämningar

60 Sentida bebyggelselämning

376 Sentida bebyggelselämning

352 Sentida bebyggelselämningar

52 Sentida husgrund

16 Milstolpe

13 Milstolpe

211 Hamre gästgiveri 350 Väghållningssten

385 Väghållningssten

242 Blomberget, plats m tradition. Berget var ett sk majeldsberg, men någon vårdkase verkar inte stått här. den stod i stället på Hamreberget... (Hälsingerunor 1979)

15 Trefaldighetskälla, "Knallkällan"

246 Uppgift om Vårdkase på berget, men exakta läget är inte känt

243 Soldattorp och uppgift om trefaldighetskälla 239 Uppgift om myrmalmstäkt

21 Grop 

53 Kolbotten

355 Grundläggningar efter kvarn

356 Grundläggningar efter såg

94 Naturbildning

31 Naturbildning

12 Naturbildning ,nedbrunnet 1909

HILLEN

Bynamnet "Hillen" innehåller ett nu försvunnet ord "hill(e)", motsvarande det engelska ordet "hill" som betyder höjd. Ordet är besläktat med vårt "hylla". Byn hette "Hillanby" år 1535 och "Hilla" år 1542 och den ligger på en markant avsats strax söder om Rolfstaån. På ett av de sannolikt ursprungliga gårdslägena från 1700-talet, ligger fortfarande en gård, Hillen 2:1. Denna gård räknar, enligt ett släktgårdsdiplom, sina anor från 1660. Enligt kartan har det andra gårdsläget under 1700-talet legat strax norr om Sörgården. På en karta från 1800-talets andra hälft finns tre gårdar i detta område.

Den nuvarande vägsträckningen från Rolfsta till Böle är inte ursprunglig utan vägen har i äldre tid gått högre upp mot skogsbrynet, nära Sörgården. Omedelbart invid gården står en mycket välbevarad väghållningssten.

I byns västra delar, längs den gamla byvägen samt i anslutning till Hamreströmmen, har bebyggelse växt upp under senare delen av 1800-talet samt under 1900-talet. En del av denna bebyggelse har uppkommit i direkt anknytning till industrialiseringen av strömområdet. Flera grunder, källare och andra lämningar finns kvar från denna tid.

Redan i mitten av 1300- talet stadgades i lag att waghållningsskyldighet skulle fördelas inom by ears och ens andel den odlade marken. Dessa bestämmelser fanns i princip kvar ända fram till 1891. Väghållningsstenen är uppställd på gränsen mellan två väghållningssträckor.

Området har inte tidigare byggnadsinventerats. Hälsinglands museum har, inför detta områdenplanearbete, inventerat sex fastigheter i byn.

Sörgården, Hillen 2:1, är en öppet fyrbyggd gård med omkringliggande ekonomibyggnader. Manbyggnaden har fått sitt nuvarande utseende vid en påbyggnad 1864. Ekonomibyggnaderna skall, enligt uppgift, härröra från 1870-talet. Gården utgör en väl samlad enhet och har ett högt byggnadshistoriskt intresse.

Ett stycke sydost om Sörgården ligger ett småbruk, Hillen 1:9 2:4, som består av en vinkelbyggd länga, innnehållande bostadshus och fähus. Husen är sannolikt uppförda någon gång under 1800-talets andra hälft och förmodligen på en traditionell torp- eller s k backstugutomt.

Invid nuvarande landsvägen ligger Hillen 1:6, ett äldre, hårt renoverat bostadshus med en del äldre ekonomibyggnader, bla ett stort härbre i tre plan med brutet tak, en byggnadstyp som är karaktäristisk för Forsa socken. Storskifteskartan antyder att gården är äldre än det nuvarande utseendet låter antyda.

Mellan landsvägen och Hamreströmmen ligger Hillen 1:42, den sk "Herrgår'n", som även kallas inspektorsbostaden eller mr Riddles gård, efter den förste innehavaren. Huset, som byggdes 1875 såsom bostad åt inspektorn vid ångsågen i södra sidan av den närbelägna strömmen, är exteriört välbevarat och har en stor, uppvuxen trädgård. Invändigt är den sexdelade planlösningen bevarad även om moderniseringar har spolierat den ursprungliga inredningen. Från 1920-talet har huset tjänat som flottningchefsbostad.

Strax öster om inspektorsgården ligger Hillen 1:44, en bostadsfastighet som troligen är uppförd strax efter sekelskiftet. Husets exteriör har kvar sin ursprungliga karaktär och har bl a slaggtensgrund. Under flottningsepoken var flottningsföreningens kontor inrymt där.

På södra sdan av Böleströmmen, i byn Hillen, byggdes 1875 en herrgårdsliknande villa som bostad till inspektor vid ångsågen i den närbelägna Böleströmmen. De förste som bodde där var den engelske inspektor Mr Riddle. Från 1920-talet har huset tjänat som  flottningschefsbostad.

Huset byggdes i en för bygden ovanlig exteriörstil med bred, liggande fasspontpanel samt med knutlådor, utformade pilastrar, vars kaptäl bär upp en kraftigt profilerad taklist. Huset lågt och brett samt har på båda längsidor kraga frontespiser. Av exteriörens formspråk kan man utläsa att huset har sexdelad planlösning vilken än i dag finns kvar. Interiört har huset genom  flera ombyggnader mist det mesta av sin ursprungliga karaktär. Till huset uppfördes en parliknande trädgård som finns kvar än i dag.

Ytterligare ett stycke österut, nära Rolfstaån, ligger fastigheten Hillen 2:2, Annehill eller Kranstomten. Detta hus, som uppfördes som sommarvilla 1918 av disponenten Östling från Hudiksvall, är exteriört mycket välbevarat med oljefärgsmålad fasspontpanel. På huset finns en påbyggd, glasad veranda i tidens stil.

SAMMANFATTNING 

Byns östra delar har väl bibehållit sin ursprungliga karaktär med gårdarna i höjdläge och åkermark i sluttningslägen mot Rolfstaån och österut. I de västra delarna av byn, som generellt har en yngre bebyggelse, har viss förtätning av nyare villor skett i sen tid.

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Hillens öppna odlingslandskap, från gamla byvägen utefter skogskanten i söder till Rolfstaån i norr bör betraktas som bevarandeområde. Områdets utsträckning i öst-västlig riktning begränsas av byns östgräns (kraftledningen) och i väster av järnvägsbron. Östgränsen ansluter till det i den pågående revideringen av kulturminnesvårdens riksintressen föreslagna nya riksintresset längs Rolfstaån.

Bevarandeområdet motiveras av det välbevarade odlingslandskapet med förhistoriska fornlämningar, äldre agrarbebyggel- se samt i områdets västra del industrilämningar efter ångsågen och det samhälle som växte fram i anslutning till sågen.

Eventuellt nytillkommande bebyggelse i Hillen bör begränsas och förläggas till områdets västra delar i anslutning till den i sen tid tillkomna bebyggelsen. Nya tomter bör noga övervägas så att inte nybebyggelsen expanderar över jordbrukslandskapet.

VEDA 

Bynamnet "Veda" kan härröra från det fornsvenska ordet "vid- her" som betyder skog. Byn var i äldre tid belägen vid kanten av den stora skog som härifrån sträckte sig västerut mot Delsbo. Olof Johan Broman omtalar på 1700-talet denna skog och menar att namnet kommit av ordet "weda" som skulle betyda "jaga, söka efter vilddjur med Wedhundar" I denna stora- skog. På 1700-talet omtalar Wettersten i "Forsa och Högs ålder och värde" att socknen saknade tillgång på god furuskog men att de bästa och flesta tallarna fanns på Vedasko- gen.

Byn hade på 1700-talet fem gårdar och var då nästan like stor som år 1542 då den hade fyra skattlagda bönder. Den äldsta bytomten låg i sluttningen mot Vedaån, i den nuvarande byns östligaste delar. Enligt storskifteskartan låg byns samtliga gårdar i en tydlig rad på samma ställe.

På detta ursprungliga läge finns fortfarande två av byns största gårdar, Veda 11:1, "Mases" samt Veda 6:1 "Norbergs". På en av de ursprungliga tomterna låg den sk Oppigården, vilken ägdes av Forsså bruk, men som brann ner till grunden år 1935. Längre västerut, på Vedabacken, har av allt att döma byns utanvidsområde legat. Kvar där ligger nu ett fd soldattorp, "Hedses". Delar av byggnaden kan mycket väl vara uppförda på 1700-talet.

På andra sidan Vedabacken mot väster ligger i dag två stora gårdar, båda uppförda vid 1800-talets slut; Veda 3:4," John-Lars" och Veda 4:4, "Harsne". Gårdarna ligger i åkerligen långt från varandra vilket torde vara ett resultat utflyttning från bykärnan i samband med laga skifte.

I den bebyggelseinventering som gjordes i början på 1970-talet inventerades tre gårdar i Veda by. Veda 3:4, "John- Lars" och Veda 11:1 "Mases" utvärderades i grupp II vilket innebär att de har ett mycket högt bevarandeintresse. Hälsinglands museum har inventerat ytterligare fem gårdar i byn varav fyra smågårdar på Vedabacken. En av dessa är ett fd soldattorp, möjligen från 1700-talet.

På gränsen till utanvidmarken i Veda ligger soldattorpet "Hedgården eller "Hedses". Huset är sannolikt från 1700-talet liksom soldattorpet vid Nedre Hamre, men har en annan karaktär. I dag är huset en parstuga med en påbyggd del i vinkel bakåt, en sk “ryggsäck". Det är möjligt att huset från början uppförts som en enkelstuga vilken sedermera påbyggts i omgångar (se även Hamre). Huset har nyligen förtjänstfullt renoverats av ägaren.

I byns södra delar skär nuvarande Delsbovägen rakt genom byns öppna odlingslandskap. Trots detta okänsliga ingrepp bidrar vägen till att man får en fin uppfattning om gårdarnas lägen i den öppna odlingsbygden. Det är av största vikt att denna öppna mark lämnas intakt.

SAMMANFATTNING 

Nuvarande Veda by är delad i två delar. En östlig och en västlig del, bestående av kuperad hag- och åkermark, skilda åt av den sk Vedabacken i skogsmark. Bebyggelsemässigt är byn mycket intressant eftersom man ännu kan urskilja den äldre bystrukturen, parad med resultatet av 1800-talets skiftesverksamhet. I den östra delen finns resterna efter den täta bybildningen som den såg ut före skiftet. På Vedabacken finns smågårdarna, som på äldre kartor brukar betecknas som backstugor, och i byns västra del de på ägorna utflyttade gårdarna som har ett samband med laga skiftet.

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Veda by med jordbruksmark bör betraktas som ett bevarandeområde. I den pågående revideringen av kulturminnesvårdens riksintressen har det gamla riksintresset runt bl a Funstasjön föreslagits att utvidgas så att Veda by ingår.

Bevarandeområdet motiveras av ett antal mycket välbevarade gårdar, väl hävdad jordbruksmark och fornlämningar. En viktig del i utvidgningen av riksintresset är att sambandet mellan de forntida byarna och Veda knyts samman av det relativt stora gravfält som finns i direkt anslutning till Delsbovägen vid bygränsen mot Hillsta.

Eventuell ny bebyggelse bör övervägas mycket noga och ur kulturhistorisk synpunkt inte förläggas i det öppna kulturlandskapet. Även byvägen mellan Böle och Veda har så högt kulturhistoriskt intresse att nybebyggelse inte bör tillåtas. Skogsområdet på Vedabacken är lämpligt för nybebyggelse och även i anslutning till Vedabackens befintliga bebyggelse. Det i områdesplanen föreslagna småhusområdet (1) i anslutning till Vedbacken kan med fördel exploateras såtillvida att anslutningsvägar inte inkräktar på det äldre vägnätets karaktär.

HAMRE

Bynann som syftar på höjdformationer av något slag är vanliga eftersom krön och sluttningar av mindre höjder och kullar var attraktiva bebyggelselägen. Ortnamn som innehåller ordet. "hammar", i betydelsen liten moränhöjd eller stenig backe förekommer oftast i böjd form, "Hamre", och återfinns i de flesta av Hälsinglands socknar. Hamre by hade år 1542 fem skattlagda gårdar, varav en kallades "Lislehambre". Vid 1700-talets början fanns här sex hemman, medan storskifteskartan i slutet av århundradet redovisar sju gårdssymboler.

Enligt storskifteskartan låg fem av gårdarna samlade längs vägen omedelbart söder om den bergknalle som gett byn dess namn. Den sjätte gården låg i nuvarande Nedre Hamre, inte långt från strömmen och väster om bykärnan, i åkerläge, låg den sjunde. Om någon av de gårdar som låg utanför bykärnan är den som i skatteboken år 1542 benämns "Lislehambre" är inte känt.

Hamre by är förhållandevis stor och den äldsta bykärnan med de stora gårdarna har legat på den sydostligaste delen av byns markområde. Småbruk, soldattorp och liknande bebyggelse har vuxit fram i anslutning till landsvägen västerut, mot Norrbo samt på det område som kallas Sågbacken i byns västra del.

En karta från år 1867 uppvisar en likartad bebyggelsestruktur som den vi känner från 1700-tals kartan. Vid sidan av denna bebyggelse har, under 1800-talets andra hälft, en relativt tät bebyggelse vuxit upp i Nedre Hamre nära strömmen. Områdets äldsta hus är ett f d soldattorp som står nära den gamla kanalen. Huset är sannolikt från 1700-talet, men saknas på de studerade kartorna. Strax intill soldattorpet Iåg förmodligen den tidigare nämnda gården "Lislehambre". Av fotografier från sekelskiftet kan man se att bebyggelsen i Nedre Hamre var koncentrerad utefter vägen och i anslutning till kanalen. Mycket av den äldre bebyggelsen är idag försvunnen, men trots det kan man ännu uppfatta den forna bebyggelsekoncentrationen.

Under det sk indelningsverkets tid, från slutet av 1500-talet fram till 1901, ålåg det bönderna i varje socken att, allt efter bärkraft, hålla ett visst antal soldater eller båtsmän. I soldatlegan ingick att roten skulle hålla bostad oftast i form av ett torpställe, jord, vedbrand och vissa körslor sant kontant lega och naturaförmåner.

Det fd soldattorpet, alldeles invid kanalen i Nedre Hamre, är en enkelstuga som förvånansvärt nog är bäst bevarad interiört. Byggnaden är med all sannolikhet uppförd på 1700-talet. I sen tid har huset fungerat som bostad för maskinisten för det kraftverk som tidigare legat i den närbelägna strömmen.

I byns västra delar längs norrbovägen är bebyggelsen mera ensartad och består främst av egnahem. Den tidsmässiga spännvidden är dock stor. Här finns bebyggelse från 1980-talet tillsammans med smågårdar och torplägenheter från 1800-talet. På generalstabskartan från början av 1900-talet är två soldattorp markerade i området.

Av kulturhistoriskt intresse är främst fastigheten Hamre 1:13, en nu öde jordbrukafastighet (möjligen sommarbostad) som håller på att förfalla. Den ligger omedelbart intill vägen och består av boningshus av parstugutyp med påbyggd stalldel, ett uthus med spiskammare och en jordkällare. Till gården hör en gammal trädgård. Gården är från tiden omkring 1800-talets mitt och är i ett oförvanskat skick.Gården är en av de gårdar i det studerade området som har det allra största antikvariska värdet samt ett mycket högt bevarandevärde.

Österut längs vägen ligger ytterligare en ödegård, Hamre 3:5, en på längden påbyggd parstuga i två plan. Boningshuset på granngården , Hamre 3:6, renoveras för närvarande, men det är i grunden en äldre byggnad av hög, smal typ i två plan som har stora likheter med Hamre 3:5.

Alldeles invid Norrbovägen, på fastigheten Hamre 3:13, finns detta boningshus från 1800-talets andra hälft. Husets exteriör är helt oförändrad sedan byggnadstiden med bl fina snickerier på förstukvisten och vid takfoten. 

Alla dessa tre fastigheter finns på fotografier från sekelskiftet och har relativt väl bibehållit sina gakla utseenden. Sammantaget utgör de en miljö som är av intresse att bevara. Inte långt ifrån Hamre 3:6 låg i äldre tid Hamre gästgiveri som brann ner 1909, varvid gästgiveri rörelsen flyttades till Böle.

Den sk "Sågbacken” har i sen tid exploaterats med ny bebyggelse. På den södra delen av Sågbacken finns egnahem och småbruk från tiden kring sekelskiftet. Hit hör fastigheterna Hamre 1:18 och Hamre 6:4. I början av den relativt tätbebyggda "bygata" som finns här, ligger ett välbevarat bönhus från 1900-talets första decennier. Huset byggdes ursprungligen som skola på 1870-talet, men blev sedan Hamre nya skola tagits i bruk år 1885 lokal för nykterhetslogen Sveaborg innan missionsförsamlingen flyttade in år 1917. Husets nuvarande karaktär härrör sig från den tiden. Längst österut på Sågbacken ligger jordbruksfastigheten Hamre 1:26. Gårdens främsta byggnadshistoriska kvalitet är ett utomordentligt väl timrat härbre av den för Forsa karaktäristiska typen med brutet tak. En villatomt har tyvärr låtits inkräkta på denna fastighet i alltför hög grad.

I början av 1970-talet inventerades fyra fastigheter i Hamre by. Hälsinglands museum har kompletterat denna inventering med ytterligare 11 fastigheter varvid man kan få en ganska god uppfattning om byns utveckling och gårdarnas tidsmässiga uppbyggnad.

Tre av de fastigheter som tidigare inventerats utvärderades: 1 grupp III och tillhör alltså en grupp byggnader som man anser bör bevaras. Dessa fastigheter var Hamre skola i Nedre Hamre ("Arve vid ån"), Hamre 29:1, "Erik-Ols" samt Hamre 2:3, "Tigerstomten". Fastigheten. Erik-Ols är av ett så högt kulturhistoriskt värde i sammanhanget att den bör värderas högre. Gården är som helhet utomordentligt välbevarad. Den består av ett bostadshus från slutet av 1800- talet samt ett bostadshus, hopbyggt med ladugård från mitten av 1800-talet. Dessutom finns här ytterligare timrade ekonomibyggnader av mycket hög klass.

Enligt Hälsinglands museums inventering uppvisar den kvarvarande bebyggelsen i Nedre Hamre så pass stora kvaliteter att den sammantaget bör utvärderas som en miljö. Enskilda objekt av stort intresse är Hamre skola, det fd soldattorpet från 1700-talet (Nedre Hamre 7:2), en vinkelbyggd jordbruksfastighet i genuint skick från 1800-talets andra hälft mellan vägen och Hamre skola (Nedre Hamre 7:7) samt Nedre Hamre 7:4, en fd bondgård med relativt välhållna byggnader från 1800-talets andra hälft. Med all sannolikhet står den gården på ett gårdläge som vi känner i detta område från 1700-tals kartan. Till detta område hör även fastigheten Hamre 29:1, "Erik-Ols", samt den nyligen renoverade fasgheten Hamre 4:31, en fd bondgård som inköptes av Forssån till arbetarbostäder och som kom att kallas "Silverkasern". 

SAMMANFATTNING

Hamre by har en relativt hög ålder. Framför allt under 1700- och 1800-talen kom byns bebyggelse att kraftigt utökas. I dag kan man urskilja tre större bebyggelsekoncentrationer i Hamre. Den äldsta bondbyn ligger i byns sydöstra del. På Sågbacken och längs norrbovägen ligger byns utanvidsområden som senare tid förtätats med nyare bebyggelse.

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Hamre ursprungliga by med omgivande mark består av ett väl hävdat kulturlandskap som bör betraktas som bevarandeområde. Till detta jordbrukslandskap hör även industrilandskapets lämningar med tillhörande bebyggelse vid Nedre Hamre. Det föreslagna bevarandeområdet omfattar all öppen mark från skogskanten i norr till Vågen och Rolfstaån i söder samt från Sågbacken i väster till bygränsen i öster. Området gränsar i öster till det i den pågående revideringen av kulturminnesvårdens riksintressen föreslagna riksintresset längs Rolfstaån.

Bevarandeområdet motiveras av det välbevarade odlingslandskapet, välbevarad agrarbebyggelse och förhistoriska fornlämningar. Vid Nedre Hamre finns väsentliga lämningar efter Näsvikens tidiga industriepok: stenskoningar, grunder efter kvarnar, sågar mm, kanaler, Hamre nedre sluss och den grävda flottningskanalen. Flera av dessa lämningar är fornlämningar.

I förslag till områdesplan för Näsvikens tätort kommer flera nya vägdragningar samt ett nytt industriområde (K) och ett bostadsområde med 19 småhus (G) att kraftigt förändra landskapsbilden. Hälsinglands museum kan diskussionsvis acceptera alternativa lägen för industriområdet och småhusen. Den nya vägsträckningen av norrbovägen kan emellertid inte accepteras. Andra lösningar av vägsträckningen måste sökas.

De västra delarna av Hamre by, främst utefter norrbovägen samt i anslutning till tidigare nybyggnadsområden, är till stora delar utomordentligt väl lämpad för ytterligare nybe- byggelse.

HERRSKAPSBACKEN

På en del av den mark som ursprungligen hörde till Hamre by ligger visan delar av det nuvarande centrala Näsviken. Hit hör bl a fastigheterna på den sk Herrskapsbacken", även kallad "Hägnan", en höjdsträckning omedelbart norr om Forssåns fabriksområde och Tamms kanal. P lagaskifteskartan från tiden omkring år 1890 finns på området ett par mindre gårdar eller torp samt ett antal mindre ekonomibyggnader. Här låg även den sk slussvaktarbostaden.

Diverse utbyggnader inom industrin under 1910- och 1920-talen gav företaget en mera framskjuten ställning än tidigare. I området uppfördes år 1926 en herrgård som bostad åt dåvarande disponenten Paul Burchardt som var verksam inom Forså Bruks AB mellan åren 1911 och 1956. Byggnaden placerades avskilt i förhållande till övrig bebyggelse. Den stora herrgården uppfördes i den för tiden vanliga, klassicerande stilen och är än i dag en byggnad med ett högt värde såväl ur kulturhistorisk som arkitektonisk synpunkt. För förståelsen Näsvikens samhälle som industriort, med dess skiftande sociala struktur, utgör herrgården ett mycket viktigt inslag miljön. Intill herrgården uppfördes efterhand ett antal tjänstemannabostäder.

Under Paul Burchardts tid iordningställdes omfattande planteringar av ask, lind, lönn, hassel och silvergran m m i  herrgårdsparken. Burchardt månade även om att planteringar skulle ske på olika platser i samhället. Skogen i Nedre Hamre planterades omkring år 1911 just då Burchardt kommit till Forså bruk.

På herrskapsbacken ligger fastigheten Hamre 26:6, en äldre byggnad nära herrgården, som enligt uppgift skall vara hitflyttad vid mitten av 1940-talet. Huset har fungerat som kamrersbostad. Omkring år 1960 uppfördes i anslutning till herrgårdsområdet ett antal ingenjörsvillor, ritade av arkitekten Tore Gardefeldt. Här ligger även ett antal större villor, t ex Hamre 8:19, uppförda av eller för tjänstemän vid bruket.

Väster om detta område ligger Forså skola, färdigställd år 1962 samt ett pensionärshem, uppfört omkring år 1950. Folkets hus byggdes år 1920. Villaområdet Inganlid i norra delen av Näsviken, uppfördes åren 1959-60. Initiativ till detta område togs från Brukets sida. Bruket lämnade 5 000 kr i lån till varje byggare. Villaområdet övre Inganlid liksom Sågbäcken uppfördes omkring 1965 och bebyggelsen utmed Mälens väg de första åren under 1970-talet.

SAMMANFATTNING 

Herrskapsbackene parkmiljö med herrgård och tjänstemannavillor avspeglade industrisamhällets sociala struktur. Den byggelse som växte fram där fick inte bara en "finare" status utan också en mer påkostad arkitektur.

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Herrskapabackens parkområde, främst i anslutning till herrgården bör betraktas som bevarandeområde.

Den föreslagna utbyggnden av småhus i Herrskapsbacken är ett gott exempel på hur ny bebyggelse kan anslutas till redan befintlig utan att överdriva exploateringsgraden. Ytterligare ny bebyggelse utöver den beslutade bör inte ske i anslutning till herrgårdsparken.

(Näsvikens nuvarande stationshus byggdes i samband med att järnvägen Hudiksvall-Forsa drogs vidare mot Delsbo och Ljusdal. Det äldsta stationshuset, beläget på södra stranden av Dellens utlopp i Böleströmmen, uppfördes 1874 i samband med att järnvägen drogs fram till Näsviken från Forsa. Detta hus är rivet sedan länge.

Det nuvarande stationshuset är uppfört efter en ritning från år 1877, utförd av SJ:s dåvarande chefsarkitekt A W Edelswärd. Stationen är i det närmaste en kopia av det ungefär samtidigt uppförda stationshuset i Hybo. Huset har i hög grad bibehållit sitt ursprungliga utseende och är av stort intresse att bevara. Stationshusen kom ofta att bli mönsterbildande för ny bebyggelse i sina närområden även om detta inte direkt kan utläsas i Näsviken.)

BÖLE

Ortnamnsolementet "böle" är en avledning av ordet "bol", vilket antas betyda nybygge eller nyodling. I Norrland finns ca 180 namn på -böle och av dessa återfinns drygt 20 i Häl- singland. Åldersmässigt tillhör namngruppen medeltiden och den tyder på en medeltida bebyggelseetablering.

År 1542 fanns två skattlagda bönder i Böle och antalet hade inte stigit på 1700-talet. Olof Johan Broman omtalar på 1700-talet att Böleströmmen fått sitt namn efter denna by.

Byvägen löper i riktning nordost - sydväst längs en ganska markerad ås. Väster om vägen ligger berg och skogsmark medan äng- och åkermark ligger i sluttningen mot öster. Enligt storskifteskartan fanns här två gårdar i sluttningen öster om byvägen och centralt i byn. Norr om dessa gårdar låg minst tre torp, som enligt 1700-talskartan innehades av korpral Tiger, soldat Lustig och pigan Anna. Även söder om gårdarna, längs vägen, har legat torpställen.

De två jordbruksfastigheter som finns markerade i Böle på 1700-talet har förmodligen varit relativt stora. Vid en inventering av vattenverk i den närbelägna Böleströmmen vid mitten av 1800-talet uppges två separata linberednings- och tröskverk med vardera en ägare från Böle, vilket förmodligen innebär att de båda gårdarna hade var sin anläggning i strömmen, något som var mycket ovanligt.

En stor del av den bebyggelse som man kan se på äldre fotografier över östra Böle har försvunnit. De storvulna byggnaderna som har stått på byns äldsta gårdslägen finns inte kvar annat än med vissa undantag. Byns bebyggelse tillhör i dag tiden omkring sekelskiftet och framåt. På ett fotografi från 1800-talets slut, liksom på laga skifteskartan från år 1897, får man en bekräftelse på dessa gårdars storlek. Rent byggnadsmässigt består gårdarna av mycket stora byggnadakroppar, byggda i öppen fyrkant och belägna omedelbart intill varandra.

Till Böle by hör strandområdet söder om Böleströmmen. Strand- och vattenanknutna anläggningar har funnits här åtminstone sedan 1550-talet (ålhus). Det är först i slutet av 1700-talet och under 1800-talet som strömmen på allvar börjar exploateras. Under 1800-talet och början av 1900-talet låg strax intill stranden och fabriken, flera små och oansenliga bostadshus som tjänade som övernattningsstugor för arbetarna. Alla är rivna i dag. I strandområdet, mot landsvägsbron, har under 1900-talet egnahem uppförts. I ans- lutning till brofästet på västra stranden låg ett gästgiveri.  Då gästgiveriet i Hamre brann år 1909 flyttades verksamheten hit. På motsatta sidan av vägen, på den nuvarande bil- verkstadens plats, låg en kakelfabrik.

Gårdarna längs vägen i västra Böle har karaktär av småbruk eller är egnahem. Bebyggelsen är till stor del uppförd vid 1800-talets slut och 1900-talets början. I den västra delen av Böle låg, vid Sördellens utlopp, Näsvikens första järnvägsstation, uppförd 1874. Här fanns ångbåtsbrygga och lastageplats. Här fanns också en stor stenkällare vilken i dag är den enda byggnad som återstår på platsen. Området användes också under lång tid som festplats för Näsvikenborna. Åren 1886-87 lades järnvägssträckningen om och kom att löpa genom västra Böle för att fortsätta vidare mot Delsbo. Stationen och lastageplatsen vid Sördellen kom härmed att förlora sin betydelse.

I byn har tidigare inventerats en gård, Böle 1:5 +1:9, "Marta i Böles", en bostadsfastighet med relativt välbevarad sekelskifteskaraktär. Gården är utvärderad i grupp III.

Hälsinglands museum har inventerat ytterligare ett 10-tal fastigheter i byn. Av stort intresse är de två härbren som finns kvar i åsläge, inte långt från byvägen, på fastigheten Böle 1:1. De ligger intill varandra, det ena ett typiskt forsahärbre i tre plan med brutet tak medan det andra är mindre och har ett något enklare utförande. Dessa byggnader har tillhört en nu riven gård som har legat på byns ursprungliga bytom.

Öster om de två härbrena, på fastigheten Böle 2:2, ligger ytterligare ett forsahärbre i åkerläge. Härbret, som har ett på långt håll synligt läge, har tillhört den andra av byns äldre gårdar, nu till stora delar riven. Det nuvarande boningshuset på fastigheten har dock sannolikt ingått som en del en av de byggnader som fotograferades vid sekelskifet.

Längs byvägen mot Veda står ett utomordentligt väl hållet spruthus från 1800-talets mitt i ett sannolikt ursprungligt läge. Huset har ett högt bevarandevärde. Längs byvägen ligger Böle 1:6, en bostadsfastighet med ett relativt väl hållet boningshus från 1904. Huset intill, Böle 1:11, är ett möjligen något äldre och relativt väl bevarat småbruk. Längs bygatans västra sida och upp mot sluttningen, har yngre bebyggelse växt fram i, ur kulturhistorisk synpunkt, relativt bra lägen.

Äldre bybebyggelse saknas i dag nästan helt i Böle. Av fotografier och kartor från slutet av 1800-talet kan man se att två stora gårdsbildningar låg i sluttningen i centrala Böle. Av dess gårdar återstår bara rester, bl a dessa två härbren som ligger på åsen, sydost om byvägen Böle-Veda.

Härbrena är av sk Forsatyp, det ena mera utpräglat in det andra, i tre våningar med öppningsbara luckor i varje plan. Av gårdens ekonomibyggnader var oftast härbret den byggnad som var mest påkostad. Gott virke. skickligt utförd timring och gott underhåll har gjort att härbret är den byggnad som oftast klarat sig längst på de äldre gårdarna. Härbret var i många fall gårdens statusbyggnad som kunde förses and fina snickeridetaljer och dörrar samt konstfärdigt smidda lås Här förvarades också gårdens värdesaker tillsamm med spannmålen. Härbrena är troligen från 1800-talets första hälft.

Nära järnvägsviadukten, i västra Böle, ligger en vinkelbyggd länga, Böle 4:1, som är en rätt god representant för småbruken från 1800-talets andra hälft och sekelskiftet. På andra sidan vägen är en tidstypisk villa belägen, Böle 3:5, från tiden ca 1910-25 med välbevarade snickerier.

På åsen, invid landsvägen, ligger Böle 5:1 "Anneberg" som enligt uppgift är det stamhemman från vilket gårdarna i området har avstyckats. I nuvarande skick är boningshuset från 1907.

Det fd gästgiveriet, Böle 3:43+ 3:27, vid landsvägsbron, har en gång inhyst lanthandel. Boningshuset är förmodligen ett av de äldsta i området, även om det i dag är kraftigt renoverat. Till gården hör en del kvarvarande ekonomibyggnder sedan gästgiveriepoken.

SAMMANFATTNING 

Bebyggelsen i Böle har vuxit fram på mark som ursprungligen tillhörde byns två gårdar. Viss strandbunden utanvidsbebyggelse kom tidigt att förläggas till området. Senare har dessa torplägenheter förtätats med småbruk och egnahem. Viss företagsägd arbetarbostadsbebyggelse förlades även hit.

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Den äldre agrarbebyggelsen i Böle har försvunnit eller byggts om till oigenkänlighet. Böles kulturhistoriska intresse ligger i den relativt oförändrade bebyggelsestrukturen anslutning till Böleströmmen, odlingsmarken och de äldre vägarna. Av bevarandeintresse i detta område är i första hand hela byvägen till Veda med dess bebyggelse i form av smågårdar samt spruthuset. För förståelsen av vägen är det väsentligt att Böle gamla bytomt med omgivande åkermark bevaras intakt. Det visuella intrycket av bytomten och de tre härbrena från Bölevägen är av stort värde.

I Böle finns flera möjligheter till förtätning av den befintliga bebyggelsen utan att den äldre bebyggelsestruktu- ren går förlorad. Även det föreslagna småhusområdet (C) har fått en tilltalande placering.

BYBERG

I det studerade områdets sydöstra del ligger Bybergsberget som gett byn dess namn. Bybebyggelsen ligger i dag längs bergets sydvästra sida. I 1500-talets jordeböcker omtalas tre skattlagda bönder i Byberg. I 1542 års jordebok sentida översättning står bönderna under Vedasköllen och "Wiberg", vilket torde vara ett översättningsfel.

Under 1700-talet fanns i Byberg två rökar eller skattlagda bönder. Dessa gårdar har med all sannolikhet legat i anslutning till bergets sydsluttning.

Byberg har under förhistorisk tid varit den mest betydelsefulla byn inom Näsvikenområdet, vilket antyds av att den ligger i den fornlämningsrika dalgången mellan Bybergsberget och Rävberget, upp mot Hillen och Rolfsta. Den rikliga fornlämningsförekomsten ansluter i söder till de förhistoriska byarna Hillsta, Funsta och Stavåker.

I äldsta tid låg Byberg och Veda i utkanten av den centrala Forsabygden. Väster härom vidtog öde skogsmark. Byarna hade sina kontaktytor mot söder, sydost och nordost, mot de samtida bosättningarna. Detta kan utläsas bl a av fornlämningsförekomsten men också av rester av äldre vägstråk som kan spåras här och var. Den väg som i dag löper längs Bybergsbergets västra sida är relativt ung och har sannolikt tillkommit först då man på allvar började exploatera Böleströmmens vattenkraft och eventuellt bergets lertillgångar. Den äldre byvägen mot norr har löpt längs bergets östra sida, upp mot Hillen, och denna väg bygger sannolikt på en förhistorsik "vägsträckning". En liknande förbindelse löper över Rävberget mot Rolfsta, och korsar ett större förhistoriskt gravfält på toppen av Rävberget.

På den gamla bytomten, i anslutning till trafikplatsen vid delsbovägen, finns ett par exempel på relativt välbevarade bondgårdar från 1800-talets mitt. Byberg 1:13 är ett välbevarat bostadshus i två plan från tiden omkring 1850, innehållande väggfasta sängar och väggmålningar. På grannggården Byberg 2:15 finns ett relativt välbevarat boningshus, sammanbyggt med ekonomidel i vinkel, från ungefär samma tid. I närheten, på fastigheten Byberg 1:11, ligger ett egnahem med tidstypisk sekelskifteskaraktär. På andra sidan delsbovägen ligger en fd konsumbutik med magasin med relativt välbevarade detaljer och snickerier. Huset är från 1800-talets andra hälft.

BYBERGS UTANVIDSOMRÅDE

Byberg består egentligen av två delar, både ur bybildningssynpunkt och ur bebyggelsehistorisk synpunkt. Den egentlige och äldsta bondbyn Byberg ligger söder om berget med en för bygden typisk bebyggelse. En yngre bebyggelse, på byns utan- vidsområde, består av småbruk och arbetarbostäder, som under 1800-talet har växt fram nära Böleströmmen i norra Byberg. På en karta från ca 1890 finns ett knappt tiotal smågårdar längs vägen i norra Byberg. 

Längs Bygergsvägen, på utanvidsområdet, finns en relativt tät, småskalig bebyggelse. Den äldsta bebyggelsen, som ligger i norr, har byggts under 1800-talets sista årtionden.

Strax ovanför Flankhöljan ligger fastigheten Byberg 3:22 som kallas Flanktopet. Huset på bilden var från början en bakstuga. På den lilla tomten stå ytterligare en byggnad i 1 1/2 plan som enligt uppgift tidigare inhyst bl a herrskrädderi och matservering.
Gården, uppförd någon gång under 1800-talets andra hälft, kan kanske sägas vare typisk för den småskaliga bebyggelse som växte upp i slutning till strömmen och industrin i Byberg, Böle och Hamre vid den tiden.

Hälsinglands museum har inventerat sex fastigheter i området. Av dessa tillhör i dag den sk "Sågkasern" eller Mjölnarbostaden ett annat registerområde, Forsa-Hamre 26:19. Huset står mellan vägen och strömmen, mittemot fabriken. Bostadshuset, som innehåller två lägenheter, är byggt någon gång under 1800-talets andra hälft som bostad åt folk som varit anställda vid Böle såg och kvarn, som revs omkring 1970. Huset är nyrenoverat men är i form och yttre skepnad relativt välbevarat. Till gården hör två fina uthus, det ena har en gång fungerat som stall och det andra bl a som brandbod.

I sluttningen ovanför den sk "Flankhöljan", dvs åkroken, ligger Byberg 3:22 eller Flanktorpet. Gården består av två små hus från 1800-talets andra hälft på en minimal tomtyta. Båda husen har till det yttre väl bibehållit sitt ursprungliga utseende, små timmerhus, klädda med faluröd locklist eller fasspontpanel med tegeltak. Byggnaderna utgör gods representanter för en typ av utanvidsbebyggelse som i äldre tid varit vanlig i området och som vi fortfarande ser här och var.

Utmärkande för denna del av Byberg är de små tomtytorna och den ganska täta bebyggelsen. Byberg 3:37 är ett relativt väl bevarat egnahem från tiden 1910-25 i två plan med frontespis och målat i en ljus oljefärg.

Grannfastigheten, Byberg 3:4 är enligt uppgift uppförd år 1908 men är till formen en sk ytterkammarstuga i 1 1/2 pilan på hög betongsockel. Många av de byggnader som finns här kan mycket väl vara uppförda på äldre stommar som flyttats till platsen vid 1800-talets slut och 1900-talets början.

Inte långt från Flankhöljan och nära vägen ligger Byberg 1:50. Gården är byggd i vinkel med ekonomidelen längs vägen. Denna gård är den enda som man med säkerhet kan spåra

på kartmaterial från tiden omkring 1890. Dess karakteristiska form och läge skiljer ut den på kartan. Gården är ganska hårt renoverad men den har klart bibehållit sin ursprungliga grundform och tillhör av den anledningen en av de intressantare i området.

Söderut längs Bybergsvägen blir bebyggelsen yngre, uppblandad med enstaka äldre och renoverade bostadshus. Insprängt i den yngre bebyggelsen finns en och annan äldre ekonomibyggnad, typ lada eller härbre.

SAMMANFATTNING

Som helhet betraktad är Bybergsvägen i dag sannolikt en av de bäst bevarade miljöerna i Näsviken, åtminstone vad gäller småskalig bebyggelsestruktur. Här finns en samlad och tät hantverkar- och arbetarbebyggelse som till stor del härrör från brukets uppbyggnadstid vid sekelskiftet. Bebyggelsen är hårt renoverad på många håll men miljön är ändå intressant att bevara som exempel på en självvuxen bruksbebyggelse.

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Bybergs ursprungliga bykärna med omgivande fornlämningar ingår delvis i riksintresset. Gränsen är dragen i delsbovägen, men sambandet över vägen fram till Bybergets skogskant bor ingå. Bybergs utanvidsområde kan knappast hävdas som bevarandeområde, men områdets karaktär av utanvidsområde bör observeras vid byggnadslovsgivning.

Av väsentlig betydelse för kulturlandskapet vid Byberg är det betydande fornlämningsområdet i anslutning till dalgången mellan Byberg och Hillen som innehåller ett stort antal gravar och flera gravfält, minst sju stensättningar och 12 högar samt uppgift om ett flertal bortodlade gravar. Att bygga i sådana områden kan medföra stora problem för exploatören eftersom tidigare inte kända fornlämningar kan komma i dagen.

ÖVERNÄS 

Till Övernäs by hör de västra delarna av centrala Näsviken samt näset mellan Sördellen och den lilla sjön Ingan. På 1700-talet och tidigare kallades byn "Näset" och där fanns alltsedan 1500-talet en enda gård. Broman nämner att namnet kommer av byns läge på det näs eller den udde som löper ut i Sördellen.

Övernäs begränsas i väster av den sprängda och grävda kanal som från Tutviken ledde till Ingan via Tuttjärn och som började användas för flottning 1873.

Inom byn finns bara två kända fornlämningar, båda av sentida karaktär. Den en ligger vid fastigheten Övernäs 1:1, "Oppigården och består av sentida bebyggelselämningar. Denna gård är den kulturhistoriskt mest intressanta i området och har ett mycket fördelaktigt åsläge över södra Dellen. Byns åker- och hagmark ligger i sluttningen nedanför gården och hålls fortfarande i hävd fastän jordbruket vid gården sedan länge är nedlag.

I dag hör ett av Näsvikenområdets finaste hus till Oppigården. Det är en parstugebyggnad i två plan, i dag tyvärr förfallen, uppförd på 1830-talet. Till gården hör vidare ett härbre från samma tid samt ett bostadshus, sammanbyggt med ladugård från 1896. Miljön är som helhet mycket intressant.

Öster om Oppigården, längs de gamla byvägarna, finns en väl samlad, småskalig bebyggelse av utanvidskaraktär, tillkommen under senare delen av 1800-talet och 1900-talets början. Enligt uppgift lär dessa stugor ha byggts av småbrukare och säsongsanställda arbetare vid Näsvikens industrier.

I detta området uppfördes 1897 gården "Fagervik" som fram till 1927 tjänade som bostad för inspektor R Naucler vid Trävarubolaget. Huset är uppfört i tidens stil med liggande och stående fasspontpanel, frontespis och veranda med snickarglädje, med utsikt över Dellens utlopp i Böleströmmen. Huset är exteriört mycket väl bevarat.

En av de finaste miljöerna i Näsvikenområdet finns i Övernas i anslutning till "Oppigården eller Övernas 1:1. Förutom ett väl hävdat odlingslandskap finns här också äldre byggnader av hög klass. Detta boningshus, som i dag tyvärr är ganska förfallet, uppfördes på 1930-talet.

Huset är en parstuga två plan av imponerande dimensioner som inte har förändrats nämnvärt sedan byggnadsåret. Detta är en av de få kvarvarande gårdarna i Näsvikenosrådet som tar upp Forsaböndernas storvulna byggnadssätt från 1800-talet och är väl värt att bevara. Gårdsläget är ett av de finaste i Forsabygden på höjdläge med utstikt över åkermark och Sördellen i söder.

Vid landsvägen mot Söderäng ligger Övernäs 2:8, en exteriört sett välbevarad byggnad i två plan med triangelformade fönster i gavelspetsar och frontespis. Byggnaden har en gång inhyst affär. I närheten ligger även här utanvidsbebyggelse,

Det område i centrala Näsviken som i dag går under benämningen Övernäs har en bebyggelse med en tidsmässig spännvidd på drygt 100 år. Området begränsas i öster av Näsvikenvägen och ligger väster i anslutning till Övernäsvägen.

Den äldsta gården i området är sannolikt Övernäs 2:34, "Fockens", troligen uppförd under 1800-talets andra hälft. 1927 uppfördes på en kulle på grannfastigheten Övermäs 2.35, ett egnahem i tidens stil med fasspontpanel och våningsband, frontespiser och inglasad veranda. Huset är utomordentligt väl bevarat och här har förre smeden och bygdehistorikern Gustaf Fagerström tidigare bott.

Söder och väster om dessa äldre gårdar ligger i huvudsak yngre bebyggelse medan den äldre bebyggelsen är belägen norr om Övernäsvägen och i anslutning till Näsvikenvägen. Vid Näsvikenvägen har "centrum" legat. I anslutning till vägkorset fanns två diverseaffärer, hotell, bageri och slakteributik. Bageriet fanns på den gård som kallas "Förmansbo", Övernäs 2:4, som ligger nära vägkorset, norr om Övernäsvägen. Boningshuset skall, enligt uppgift vara uppfört 1885, och har fortfarande kvar tidstypiska snickerier från den tiden. Till gården hör en fin ladugård med ovanliga takkupor i södra takfallet.

Närmaste granne mot väster är ett egnahem med för trakten vanliga dimensioner i 2 1/2 plan med tegelmurad källarvåning. Huset, som har en tydlig sekelskifteskaraktär av den typ som brukar förekomma i tätorter. Huset lär vara flytta till platsen i slutet  av 1930-talet och är exteriört väl bevarat.

De centralare delarna av Övernäs består av blandad bebyggelse från 1880-tal till 1980-tal. Detta egnahem uppfördes 1927 på en kulle med utsikt över Böleströmmen. Det sena 1800-talets planlösningsform och exteriör lever ännu kvar även om formatet har blivit mindra och utförandes något striktare. Liggande och stående fasspontpanel, våningsband, glasad veranda i två plan samt de höga, korsformade fönstren är typiska för 1900-talets början. I huset har förre smeden och bygdehistorikern Gustaf Fagerström bott.

Längs Näsvikenvägen norrut uppfördes under 1900-talets första årtionden ett antal egnahem som fortfarande finns kvar. På 1940-talet flyttades en arbetarkasern hit från det gamla industriområdet. Byggnaden innehöll 10 lägenheter om 1 rum och kök och fick på den nya platsen namnet Centrumkasern. På nuvarande Rosenborgsområdet stod tidigare ytterligare tre arbetarbostäder som flyttats från Forssån. Dessan kallades Gruskasern, Rättarbostaden och Verkmästarbostaden.

I de västra utkanterna av nuvarande tätbebyggelse i Övernäs tog man i äldre tid lera till kakel- och lerkärlsfabrikerna Näsviken. Sådana lertag fanns också på Hillensberget.

SAMMANFATTNING

Övernäs består av två områden, dels den gamla jordbruksbygden, dels tätortsbebyggelsen. Den senare har uppstått i samband med industrialiseringen och består av äldre agrarbebyggelnen, egnahem, affärer och sentida villabebyggelse. 

FÖRSLAG TILL BEVARANDE OCH AVGRÄNSNING 

Det öppna kulturlandskapet i Övernäs bör betraktas som bevarandeområde. Hit hör även Tutledenens flottningskanal. Området motiveras av äldre välbevarad agrarbebyggelse, utan-

vidsbebyggelse, ett väl hävdat odlingslandskap samt industrilämningar från den tidiga flottningsepoken.

Det öppna odlingalandskapet i Övernäs är mycket känsligt för ny bebyggelse. Goda bebyggelselägen finns dock öster om vägen mot Söderäng, i sluttningen mot Ingan. Beträffande tätortsdelen är det en fördel om den stil- och tidsmässiga bebyg- gelseblandningen kan behållas så att samhällets årsringar även i framtiden kan avläsas.

Vi delat upp utredningen på tre sidor: Här "Samhället Näsviken" samt "Det förindustriella skeendet" och "Industrialiseringen".